Trots att jag innerst inne bara vill glömma besöket hos naprapaten igår så har en del som hon sa etsat sig fast i huvudet. Något ”struck a chord” i mitt förnuft.

-Kanske borde jag vila mer?

Strunta i att konditionen förvinner och bara ta det luuuugnt? Problemet med ryggen är att den är med i varje liten rörelse vi gör. Vare sig det handlar om att röra benen eller armarna. Att ”vila” ryggen innebär således:

– Inget bärande på kassar. Inget lyftande. Inget lekande med hunden. Helst inget promenerande med hunden. Ingen strecth. Inget cyklande?…

Jag bör definitivt undvika att stå upp, eller sitta ner för mycket, för det gör ont. Inte heller bör jag ligga ner för mycket, för det gör nästan ondare.

Ja, du ser vart det barkar hän. VAD ska jag då göra? Om jag lever normalt, utan att träna, blir det inte heller bra…

Men, förnuftet säger ändå mig att ta det lugnt med all typ av smärtande aktivitet. Så jag har bestämt mig att backa några steg i träningen. Bara köra lätt wetwest och cykel ett tag och se om det blir bättre. Och om något börjar göra det minsta ont, då ska jag sluta, direkt.

Känslan är dock något skeptisk till denna plan. Känslan säger att det är vardagen som är problemet. Idag har jag till exempel legat på en strand hela dagen och har haft värre problem än på länge. När jag skulle gå ca 10min hem med ryggsäck, var jag tvungen att avbryta (den otroligt långsamma, försiktiga) promenaden för jag började känna aningar i bäckenbotten…

För det är faktiskt aningar det handlar om. Antydan till smärta, som egentligen oroar och skrämmer mer än gör ont på riktigt. Hur ska man förhålla sig?

Förnuftet bromsar. Känslan vill träna.

Ps: Känslan vill också boka in ett nytt naprapatbesök (på inrådan av Ingmarie). Förnuftet säger att jag kanske måste hålla i pengarna och gå till en sjukgymnast (som väl täcks av frikortet?)