Trots en mycket, mycket rolig kväll igår (eller kanske just på grund av den) var det väldigt många kroppsdelar som var lite smått irriterade imorse. De var lite sneda över tilltaget att festa natten lång, så att säga.

Håret var argt, för det luktade rök.

Fötterna var arga, fotsulorna sura över att ha behövt dansa i höglackade skor.

Stämbanden vararga över att ha behövt ”skrik-prata” över dunkande musik en hel kväll.

Ryggen var rätt så arg den också.

Men argast av alla (precis lika arg som matadoren i ”Ferdinand”) var bäckenbotten.

Att gå ut och dansa i högklackat är helt enkelt inte ultimat ur bäckenets perspektiv. Det var sjukt snett imorse, och fortsatte att så vara resten av dan. Ett otroligt självförvållat bakslag med andra ord. Man orkar inte riktigt stretcha när man kommer hem kl 04.00 på morgonkvisten heller…

Huvudet var det inga större fel på i alla fall. Efter att ha sovit till 12.00 (skämmes!) på dagen hade jag ju fått mina timmar i alla fall. Ska man inte springa långpass kan man ju dra sig ordentligt;)

Och ett ”Långpass á Lisa” har jag också fått till idag- 1h 30min på arc-trainern oh 20 min cykel. Totalt 1h och 50min konditionsträning, nästan så att det räknas som ett ”riktigt” långpass… Och ömma fotsulor hade jag ju redan innan!

Under träningspasset var smärtan bättre än tidigare under dagen. (Tack och lov funkar crosstrainern ändå) men på stretchmattan kunde jag verkligen känna hur bäckenet var snett (både argt och bokstavligen snedvinklat). Vänster sida är högre upp än höger, och man kan lätt se skillnaden när jag står upp. Det som Daniel drog till har hoppat tillbaka med andra ord… Han trodde att leden mellan bäckenet och sacrum ”hoppat/glidit ur”. Men jag undrar jag…

Så efter en god middag i Tyresö ikväll har jag legat i ”i sträckbänk”- liggandes på köksbordet med valfri familjemedlem slitande och dragande i vänsterbenet. Allt för att raka till bäckenet igen.