Blev igår erbjuden en startplats för att sprin Tjejmilen. Mitt älskade favoritlopp. Det egentliga (ursprungliga) säsongsmålet för mig i år, som jag ju sörjt att jag inte kan springa.

Jag blev otroligt lockad. Har varit betydligt bättre i bäckenbotten och rygg den senaste veckan. Inte vågat testa löpning ännu, vill inte få ett bakslag slängt i ansiktet. Men jag började att fundera: Visst skulle jag ju säkert kunna ta mig genom en mil på hyfsad tid? Kanske klara under 40min ändå? 

Optimisten inom mig säger: Om jag testar springa imorrn och det går bra, kanske man ska testa? Sen kan man oroa sig om följderna efteråt!

Den sansade realisten mig säger: Även om du mot förmodan skulle vara smärtfri skulle det vara idiotiskt att tävla på 10km. Det är inte värt att hamna på ruta ett igen!

Suck. Jag VILL. Jag vill även springa Hälsoloppet som går av stapeln imorrnkväll bakom Huddinge Sjukhus, arrangerat av hemmaklubben huddinge. Loppet är flackt och lätt, chans till en bra tid. Det var på den banan jag första gången jag sprang sub20 på 5km.

Men ärligt, vem är det jag försöker lura? 

Det finns ändå viss orsak till optimism. Ett nytt besök hos naprapaten ikväll visade i alla fall goda nyheter: Bäckenet var betydligt mindre snett än sist och ”triggerpunkterna” i bäckenbotten var inte alls lika ilskna.

Fick instruktioner om mer stretch för höftböjaren som var spänd som en bågsträng, samt att tänja ut insida lår och rumpa. (Det är lite pinsamt hur lat jag varit med stretchen på sistone, fast jag vet att jag verkligen borde skärpa mig…)

Om jag inte har någon smärta alls imorrn under dagen kaaanske jag vågar mig på lite lätt jogg på löpbandet imorrn, så får vi se hur det går. Men ett millopp känns just nu väldigt avlägset…