Tar en liten stund och sörjer att det inte blir någon Tjejmil i år. Den största ”sorgen” har nog redan kommit och gått i och med att jag för en månad sen insåg att skadan blev för långvarig och att det inte skulle bli något. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite tom idag.

-Tänk hur roligt det hade varit att få springa idag.Att få flyga fram på gatorna runt Djurgården, springa fort, möta hejande längs vägen, vänner på målrakan, slå personligt rekord. En underbart solig dag, med perfekt temperatur. Tänk vad glad jag hade varit.

Men sen inser jag att mina utopiska drömbilder kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten.

-Jag är/har varit lite ”förkyld” de senaste dagarna och hade nog nojjat otroligt mycket över om jag skulle starta eller ej. Jag hade varit extremt orolig över hälsan och prestationsförmågan och hade säkerligen haft stora kval. För att inte tala om hur nervös jag hade varit för själva loppet i allmänhet.

Vad är väl en bal på slottet? (Eller 10km på Djurgåden?)

-Säkert döjobbig och plågsam, full av mjölksyra, och alldeles underbar.

Så jag sörjer en stund framför inslagen på nyhetsmorgon. Sedan rycker jag upp mig, drar på mig träningskläderna och sticker till Västertorpshallen för att träffa Johanna. En av de fantastiska tjejer i min omgivning som ställer upp och alternativtränar trots att hon själv är i löpdugligt skick:)

Och jag är inte bitter;) Lycka till alla tjejer som springer idag! (Lite speciellt Joh-Anna och Annica…)