Ja. Jag är mör.

Tyvärr inte på grund av stenhård träning. (Den sortens ”mörhet” har jag inget emot, tvärtom.) Nej, jag är mörbultad efter gårdagen naprapatbesök.

Varje gång man kommer därifrån har man förstås rätt ont, eftersom han verkligen hittar de ömma ställena. Igår var det dock med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till tunnelbanan.

Insida lår, bäcken, höft. Jag kunde knappt lyfta vänster ben.

Och idag är det om sagt mört! Jag hoppas att den ökade smärtan är av godo!

En intressant liten detalj är dock: Daniel (naprapaten) nämnde att han den senaste veckan fått in två andra löpare med bäckenbottensmärta. Was? Är det en epidemi på gång?

I alla fall. När jag inte stressar iväg till diverse doktorer och naprapater spenderade jag dagarna på en psykosavdelning. Tiden fylls av psykotiska, ångestfyllda, maniska och deprimerade patienter (i varierande grad). Mycket intressant! Hade mitt första egna samtal med en patient idag. Det är svårt!

Efter skolan hann jag med 35min wetwest innan poolen utrymdes pga att ett barn kräkts i vattnet. Jahapp, kul värre. Tur då att jag hade Joh-Anna springande på löpbandet i gymet. Vi kunde köra lite bålstyrka ihop. (Och förstås babbla rejält i batun.)

Imorgon är överläkaren borta och det blir sovmorgon till kl 8.00… Halleluja!