Trots att jag satsar (relativt) seriöst när det gäller träningen är jag ofattbart oseriös när det kommer till kosten. Visserligen är jag smal som en sticka, men jag är onekligen en dålig förebild var det gäller det jag stoppar i mig…

Värst är det på helgerna, och speciellt när jag har mycket att göra. Man ”tager vad man haver” brukar man säga, men oftast är det en ursäkt för dålig planering. Som idag till exempel:

Till lunch idag på jobbet blev det en halv kanellängd (mumsat i bitar) och två rejäla lass äppelpaj. Nedsköljt med tre koppar kaffe. Bra jobbat Lisa. Sen var jag förstås proppmätt och hyperaktiv resten av dagen.

Dålig planering kallar jag det! En himla massa socker och inte mycket näring…

Fast egentligen tänker jag så här: energi behövs för att kunna träna. Visst är det bättre med näringsrik mat, dvs med mineraler och vitaminer i. Men så länge man får i sig de näringsämnena också, så gör det inget med lite sötsaker! (Om man tränar dvs.)

Visst, sockerchocker är kanske onödiga. Men, att blodsockret ”chockhöjs” av snabba kolhydrater tror jag inte på. Är man frisk (och inte har diabetes) så har man ett fungerande glukosreglerade system, som ser till att sänka blodsockret efter måltid. Vi är ”insulinkänsliga” och behöver inte oroa oss för skyhöga sockerhalter i blodet…

Sockret som finns i godis, bullar och äppelpaj, är lätt tillgängligt för upptag i tarmväggen. Men, det skiljer sig inte från sockret som finns i ex pasta. Kolhydraterna som tas upp är precis desamma i slutändan, när pastan väl brutits ned i mage och tarm…

Det borde alltså betyda att man kan kolhydratladda med kanelbullar!? Hmm, det skulle kanske passa mig?

Fast nej, så funkar det nog inte… För lets face it, inga elitsatsande idrottare äter bullar och paj till lunch…