Jag är en tidsoptimist.

Det är snarare regel än undantag att jag på morgonen rusar till bussen. Kapplöpning med 144an har liksom varit min paradgren i alla år. Tills för några månader sedan. Plötsligt kunde jag inte ens ta några joggande steg för att skynda mig utan att det gjorde svinont i bäckenbotten. Varje springsteg kändes som ett knivhugg och jag visste att jag tog ”tusen steg bakåt” i läkningsprocessen.

Jag blev tvungen att se till att ha god tid. Min tidsoptimism fick läggas på hyllan, och de gånger jag var sen fick bussen vinna kapplöpningarna.

Men idag var tävlingsinstinkten framme igen. Bussen kom brakande runt hörnet, och jag sprang. Utan uppvärmning, direkt till spurt, med ryggsäck på ryggen. Smart? Nej.

Det var en ren tjurrusning. Men jag vann över bussen imorse och det var jäkligt skönt.

Det bästa av allt var avsaknaden av knivhugg. När jag flåsande satte mig på sätet kunde jag inte låta bli att le. Visst, bäckenbotten blev inte glad av min tokstollighet, men det kunde varit värre. Kanske tog jag några steg tillbaka i läkprocessen idag, men det här måste ändå vara ett litet tecken på att det gått framåt!