Frukosten är mitt favoritmål. Jag vaknar oftast hungrig, supersugen på mitt goda bröd, fil med musli, ost, skinka, och te…

Att vara hungrig är kanske inte världens roligaste känsla. Personligen vill jag helst äta bort den så fort som möjligt:) Men, tänk vilket privilegium det är, både att få äta sig mätt, och att få känna hunger.

Det är verkligen inte alla människor som får äta sig ordentligt mätta varje dag, och det är vi ganska väl medvetna om. På många ställen  finns det svältande som inte ens får i sig näring i storleken av ”min frukost” under en hel dag, eller flera dagar. Att vara så hungrig, och inte kunna mätta ens de yngsta barnen, måste vara en absolut mardröm…

Men det andra sidan av myntet, att aldrig bli hungrig, tänker vi inte lika ofta på. Det finns människor som aldrig vill äta mat: Terminalt sjuka, cancerpatienter, de som står på tunga läkemedel, njursjuka, äldre. De tappar all matlust och rasar i vikt…

För något år sedan fick jag en udda maginfluensa. Den ”akuta” fasen var över på ett dygn, men sedan mådde jag diffust illa i en hel vecka. Ville absolut inte äta något, för då mådda jag jätteilla och fick kramp i magen. Jag fick i en veckas tid alltså tvinga i mig maten, och upplevde det som en mardröm… 

Sedan dess tänker jag att hungern är ett fantastiskt friskhetstecken. Jag tar den inte för given och kan på ett vis uppskatta känslan, så länge jag får äta mig mätt ganska snart:)