Förändring måste komma inifrån.

Det spelar ingen roll om andra tjatar, eller om man själv inser att man ”borde” ändra sig. Man måste vilja.

Just nu läser vi beroendekursen och en stor del av beroendevården handlar om att få patienterna att själva inse att de vill och kan förändras. Förutom praktik på olika beroendemottagningar och föreläsning om alkoholens effekter så har vi haft temadag om Motiverande Samtal eller ”Motivational Interviewing, MI” 

Motiverande samtal går ut på att undvika att ”moralisera”, för att istället ge utrymme för patienten att reflektera själv, och öka förändringsviljan hos patienten med små ”knep”. Under dagen fick vi själva ta upp något som vi skulle vilja förändra. I grupper om två studenter fick vi sedan försöka nysta i problemet, och kartlägga vår förändringsvilja…

Gissa vilket problem jag tog!

Sockerberoendet förstås.

Man fick bland annat utforska sin egen inställning till sitt problem med hjälp av ett så kallat ”Ambivalenskors”. På vänster sida i korset fyller man i positiva och negativa aspekter av sin livsstil/sitt missbruk: Om du inte förändrar dig, dvs ”Status Quo” (SQ) vad är det mest positiva? och det mest negativa? 

På höger sida får man istället skriva ned hur man tänker kring en eventuell förändring- vad finns det för negativa aspekter, och positiva? 

Det är förstås meningen att man med ambivalenskorset avslutar med de positiva sidorna av att göra sin förändring, och att man på så vis sår ett frö hos en ambivalent patient. Vågskålen ska alltså väga över för ”förändringssidan”…

Där satt jag alltså (tillsammans med en annan lika sockerberoende tjej i klassen) och skulle pränta ner de negativa sidorna av min sockerkonsumtion. Visst, det blev ett antal punkter på (-) sidan. Det lilla kruxet var bara att de inte riktigt räcker för att få vågskålen att tippa åt rätt håll.

Inte än i alla fall…

Men jag har i alla fall hittat verktyg för att kunna skära ner litegrand. Och att få en missbrukare att skära ner, det är minsann ingen förlust har vi fått lära oss!