Jag vill springa. NU.
Som det känns nu är det dock långt ifrån säkert att jag någonsin kommer att springa igen.
Dagens tankar färgas mörka av skade-depp. På väg till skolan fick jag rejält ont igen. Utrålningar, bäckenbotten, hela rubbet.
Väskan var för tungt packad. Och utanför västermamsgallerian ville jag bara sätta mig ner och strunta i att gå vidare mot St:Eriks sjukhus. Jag ville slänga av mig ryggan och ge upp fullständigt. Skita i allt och lägga mig ner. Minst av allt ville jag forsätta gå med den ”tunga”packningen mot skolan, när varje steg kändes.
Men jag fortsatte förstås att gå. Det fanns inte ens tid att stanna och stretcha, försenad som jag var.
Att jag någonsin har sprungit känns på något sätt overkligt.
Kommer jag aldrig mer att få njuta av härliga löppass i skogen?
Förstår att du deppar ihop. Tillåt dig att göra det, men tappa inte hoppet! Hur ser det ut på behandlingsfronten? Får du komma till spine?
Förstår dig så väl… Så där har jag känt när mina fötter var som värst. Att inte ens kunna gå och leva ett ”normalt” liv tär på krafterna mer än man någonsin kan tro!
Men du kommer att kunna kuta igen Lisa! Och denna erfarenhet, hur tuff den än är, kommer du att ha nytta av som människa och läkare.
KRAM
Du KOMMER att kunna springa.
Men du måste ge det tid, OCH du måste sluta att tänka på det hela tiden.
Tänk på att all den alternativa träning du gör nu kommer att göra dig stålstark när du väl kommer igång igen.