Under veckan har jag haft privilegiet att få vara gratis medlem på Sats. Sats har i mina ögon alltid varit en spännis-klubb och jag har medvetet undvikit träningskedjan, till förmån för ex. Friskis och Idrottsförvaltningen.

Under veckan har jag alltså testat runt. Medborgarplatsen, Fridhemsplan, och så in en sväng på Sats i city. Bara för att kolla.

Det går inte att undgå- Sats är bra. Jag älskar det stora utbudet av träningslokaler, stora luftiga gym, inga köer till maskinerna eller trängsel i omklädningsrummen ens i rusningstiden… Det är som en stor godisbutik! (Om man inte vore skadad.)

Jag har sett gym med tre våningar, elektroniska duschar, hundratals cardiomaskiner, speglar överallt, träningssalar och en klättervägg!(?)(lite överdrivet va?)

Smilande receptionister i all ära, men det finns vissa saker jag bara inte orkar med. Utseendefixering när man tränar är en sådan sak.

På sats verkar utseende vara mycket viktigt, inte för alla iofs, men atmosfären präglas av ”medvetenhet”. Se bara på dem som jobbar i receptionerna!… I omklädningsrummet tycks varenda tjej spegla sig i minst tio minuter INNAN träningen. Man pudrar kinderna och sprutar på parfymen INNAN man går ut i gymmet.

Träning för mig handlar om att pinas lite. För att träning ska ge nåt ska man bli svettig, röd i ansiktet, förhoppningsvis andfådd. Man måste, kort sagt våga bli lite ful.

Kanske är det hos mig som bristen ligger? Men jag föraktar nästan dessa stackars utseendefixerade tjejer. Jag tar på mig min mest slitna träningströja och ger mig iväg till gymet. Och svettas så mycket jag bara kan…