Någon gång då och då är det bra att få perspektiv till saker och ting.
Ett bra ställe att få perspektiv är på en neurologavdelning. Där inser man verkligen hur tur man har.
Det finns få saker som är så obehagliga som neurologiska sjukdomar. De flesta är obotliga, bromsmediciner finns mot vissa, men inte alla. Du får en kronisk diagnos att leva med, förhoppningsvis.
Igår var vi runt på ”storrond” på avdelningarna. Vi fick bland annat träffa en terminalt sjuk kvinna med Huntingtons, en obotlig ärftlig sjukdom. Sjukdomen leder till okontrollerade rörelser, och blir sakta värre och värre. Hjärnans ”motorik-centrum” (basala ganglierna) förlorar sin hämning. Man kan säga att det är motsatsen till Parkinson. Denna kvinna hade konstant kramp, i kroppens alla muskler och kunde inte prata längre. Hennes andningorgan orkar inte längre och snart kommer hon att gå bort. Instängd i sin egen kropp.
Locked in syndrome är ett annat tillstånd som ger perspektiv. Från frisk till absolut förlamad i hela kroppen över en dag. Ryggmärgen går av (eller så får man en stroke) och man är helt inlåst i sin egen kropp. Vilken mardröm. Fjärilen i glaskupan är skriven av en man med locked-in syndrome. En helt frisk man som efter en massiv stroke blev helt förlamad upp till halsryggsnivå. Hans enda väg att kommunicera var via att röra på ena ögat. Med hjälp av en assistent skrev han en bok om hur livet som inlåst var, innan han gick bort.
Vad är egentligen ett diskbråck? Ingenting.
Neurologi är tyngre än jag hade trott…
Jag tycker det är en svår filosofisk nöt det där. Det är klart man kan jämföra med de som har det svårast och skatta sig lycklig i den jämförelsen. Men det betyder ju inte att man inte själv kan lida ändå. Som du av ditt diskbråck. Det är jobbigt för dig oavsett hur andra har det. Men att tycka synd om sig själv hjälper ju inte heller. Får nog inte riktigt fram vad jag menar tror jag…
Vist är ett diskbråck ”ingenting” i jämförelse och det är ju inte ens livshotande. Men som Anneli skriver så kan man ju aldrig jämföra. vem bestämmer liksom vad som är ”värst”? Det beror nog mycket på vem man är och vad man gillar att göra tror jag. Men jag är ganska säker på att ingen skulle vilja byta med de du träffade…Låter nog hemskt men tänk att inte ens kunna ta livet av sig om man vill det…
Ja jag håller med er båda! Ett diskbråck kan vara nog så jobbigt och visst måste även ”små krämpor” få lov att kännas. Men jag tror som sagt att det är välidgt nyttigt att få perspektiv till sin egen livssituation och ta sig tid att faktiskt uppskatta den situation man har!