Gnistrande snö och frisk, kall luft. Kilometerlånga, preparerade längdspår i platt terräng. Och så jag, med perfekt klassisk längd-teknik, flåsande med puls i 160, trött i hela kroppen.

Det var så jag hade föreställt mig det hela. Men längdskidåkning är svårt, det är inte så lätt att bara å ut och få sig ”en genomkörare” så där utan vidare…

Resultatet av den första provrundan var rejält med snö i pjäxorna och rätt frusna händer. Som sagt, längdskidor är svårt.

För det första är det en jädra material-sport. Skidorna ska vallas, och sedan bäras till spåret. Ryggen var ju öm innan jag ens tagit ett staktag. Sedan har vi ju det här med tekniken. När man är rädd för att ramla vågar man inte satsa ”fullt ut” och då är det extra svårt att grepp. (Nog för att jag inte kunde klaga på fästet, tack valla-Roger!) För det tredje så är spåren sjukt viktiga, det är svårt att åka skidor i lössnö. (Men det går.)

Det fjärde och största problemet för mig är backarna. Uppför får jag gå, sakta, för tekniken är som sagt alltför dålig. Men det värsta av allt är nedförsbackarna. (Hur kan det komma sig att spåren består av 80% nedförsbackar?! Varje litet nedåtlut får i mina ögon mount Everest-dimensioner och jag försöker förgäves att bromsa med stavarna. Eller så slänger jag mig ut i mjuksnön. (Därav snön i pjäxorna.)

Således blev det 3km mestadels bestående av promenad med skavsårs-framkallande pjäxor och två störande skidor på fötterna. Hade jag kunnat hade jag kastat upp skidorna på ryggen och sprungit resten… Ändå var det rejält härligt att få vara ute! Frisk luft har varit en bristvara i mitt liv.

Får se om det blir ett till försök imorrn, beroende på hur ryggen reagerar. Men i så fall måste jag skaffa ett par skavsårsplåster först…