Lagom till nyår kan det väl vara på sin plats med en liten summering av det gångna året? I dessa något stressade tider har jag knappt själv reflekterat över vad som hänt under året, men det är en hel del…
Kirurgkursen påbörjades i januari, med stor bävan om hur jobbigt det skulle bli. Vårterminens första månader spenderades således till stor del på Södersjukhuset, eller springandes dit eller hem.
Den värsta vintern i mannaminne medförde en hel del tung snö-löpning i fullkomligt vedervärdigt snöoväder. Höll bland annat på att blåsa av Årstabron några gånger…
Men jag fuskade förstås lite och tränade inomhus också, med herrarna i Huddinges lågdistansgrupp.Intervaller avverkades varje vecka och formen efter förra vinterns pinande träning var ganska bra skulle det visa sig…
Lyckades nämligen både persa på milen på Kvantumjoggen och vinna fina priser på diverse löptävlingar under våren. Vann ljusruset i Älvsjö och fick årets snyggaste träningskläder, sprang Danderydsloppet med Petra och vann en löjligt stora pokaler…
Löpningen gick verkligen som på räls och kirurgkursens tenta klarades också av. Allting verkade nästan för bra för att vara sant. Och så var kanske också fallet. Hård träning och mycket tävling gav fina resultat, och då är det lätt att förhasta sig. I efterhand kan jag konstatera att jag började lägga in långpass i träningen, och det gjorde att kroppen tog stryk.
Nötande långpass på asfalt resulterade i ömhet i bäcken och ländrygg efter långpassen, och tillslut försvann inte smärtorna mellan passen. Skadan var ett faktum.
Löpning byttes mot alternativträning. Jag började wetwesta mer, bland annat i sällskap av Ingmarie, och i långsjön:
Men skadan förbättrades inte egentligen. Många månader av stor förvirring angående skadan gjorde att jag inte riktigt tog smärtan på allvar, och visste heller inte hur jag skulle rikta rehaben. Således spenderades hela sommaren utan löpning, vilket var riktigt, riktigt tråkigt. Målet att springa tjejmilen fick jag tillslut ge upp, och depressionen var nära…
Under hösten spenderades mycket tid hos diverse naprapater, hos idrottsläkare och sjukgymnast. Men ingen kunder riktigt förklara varifrån mina bäckensmärtor kommit. Tur att man haft annat att tänka på! Skolan har varit både varierande och intressant under hösten, med Psykiatri, Öron, Ögon, Beroende och Neurologi… Det var tidvis riktigt klurigt att hinna med både skola och besök hos naprapater och sjukgymnaster…
Tillslut fick jag äntligen en diagnos. Diskbråck. En ny depression kändes nära och hoppet sinade mer och mer när jag gång på gång fick bakslag. Jag provade alla möjliga behandlingsmetoder, bland annat spikmatta, Tens, hälsokost och Ryggextensioner. Inget verkade hjälpa nämnvärt förrän jag äntligen började med traktion… Efter att ha blivit utsträckt kände jag faktiskt att ryggen kändes bättre.
Trägen vinner förhoppningsvis tillslut. I och med skadan har jag hittat tillbaka till styrketräningen, och jag märker att jag kan göra fler och fler övningar helt smärfritt. I skrivande stund känner jag faktiskt äntligen att jag gjort mer bestående framsteg…
Och kanske, kanske, blir 2012 ett löparår? Det kommer (om allt går som planerat) att bli mitt sista år på läkarutbildningen. Det kommer också att bli det år som jag (troligen) arbetar som läkare för första gången. Men EN sak i taget, först en tenta och sedan en rejält jobbig Vårtemin.
Jag hoppas dock på att vara tillbaka i löparspåret till sommaren igen. Ett års skada räcker!
Men, jag har lärt mig ett och annat av det här skadan. Jag vet nu att diskbråck kan ge otroligt konstiga, oförklarliga, symtom och har också blivit påmind om att jag måste styrketräna för att kroppen ska palla den löpar-livsstil som jag vill leva…