Här kommer en kavalkad av svordomar från en tjurskallig, tentastressad, diskbråcksdrabbad och uppgiven före detta löpare.
Jag måste bara få gnälla lite, för jag är så trött på att ha ont. Och på att plugga. Och på att försöka hitta hyfsat bekväma pluggställningar.
Men det värsta är att jag inte kunna träna. Vanligtvis brukar jag klara tentaperioderna rätt bra. Löpningen kopplar bort hjärnan. Träning är min copingstrategi när stressen slår till. Nu vet jag inte hur jag ska bete mig, och allt sittande gör ryggen bara värre och värre.
Försökte gå till gymet idag. Redan innan kände jag att smärtan strålade ut i benet från ryggen, men jag ville så gärna att det skulle funka, så jag gick dit ändå. Det gick inte så bra. Lätt tramp på motionscykel i en kvart och lite bålstyrka fick räcka… Moloken och deppad vankade jag hem.
Jäkla skit! Jag vill bara bli av med det här nu. Jag är ju som en invalid tant!? Att jag för ett år sen sprang 400ingar, 1000ingar och tuffa intervallstegar inomhus är helt ofattbart. Hur kunde kroppen klara det då om jag är så här jädra skör nu? Vad gör jag för fel? Varför blir det aldrig bra?!…
Tusen frågor, och fortfarande inga svar…
Det är verkligen skit att ha ont så bara gnäll på! Hoppas du snart blir av med skiten!
Hehe, ja ibland känns det bättre efter att ha fått gnälla ordentligt! Och snacka om att man fått förståelse för hur irriterande det är att ha ont helatiden… Nyttigt men jobbigt:)
Jag fattar ju inte hur du har det men vet bara då man stukar foten hur jäkla arg man blir för att man inte kan träna ordentligt på ett par veckor. Att inte ha kunnat träna på så lång tid som du har gjort, ja, då är det befogat att få gnälla lite. Håller med Daniel, gnäll på du bara!!
Hehe, ok tack:) Men faktum är nog att jag var mest träningsfrustrerad i början, eftersom att jag då kände att jag tappade sjukt mkt form varje missat pass. Nu är det mer en pyrande ilska för att det aldrig släpper;)…
Jag förstår precis vad du menar. Igår sprang jag 6,5 km så sakta jag kunde och det var tydligen tillräckligt för att jag ska känna av diskbråcket idag, trots att jag trodde att det hade läkt ut nu. Springa milen känns just nu väldigt långt borta. Halv- och helmarathon likaså. Och jag som vill springa ultra… Just nu undrar jag om kroppen någonsin kommer att orka igen. Det är så ironiskt att ha en löparblogg som handlar om allt annat än löpning! Stor kram till dig och hoppas att du blir frisk snart.