De har vilat väldigt länge nu. Så länge att jag glömt att de fanns. Så länge att jag glömt hur mycket jag saknat dem- tävlingshornen.

Men idag växte de fram, när jag minst anade det…

När jag kom till Eriksdalsbadet idag, redo för ett cykelpass, blev jag först väldigt besviken. Alla konditionsmaskiner fanns ute i simhallens tropiskt varma, fuktiga luft. Jag, som gillar sval syrerik luft när jag tränar blev dirkekt tjurig och pessimistisk… Varför ha konditionsmaskinerna i hettan och gymmaskinerna i kylan?

Men sen hittade jag den: Expresso-cykeln, som Ingmarie tidigare skrivit om. Den med en bildskärm med cykel-lopp i olika miljöer. Du kan tex välja mellan banlopp, bergspass, platta pass i redwood-skog eller lopp i stan. Styret använder man för att svänga själv med och man växlar själv utifrån hur tungt det är i backarna.

När startskottet gick, och alla cyklade iväg (utom jag, som hade första växeln i och inte fattade någonting) glömde jag helt både den tropisk hettan och allt folk runt omkring. Plötsligt var jag mitt i ett cykellopp och jag låg sist. Då jädrar blev det fart på benen. Att jag var ryggskadad och totalt ouppvärmd spelade ingen roll. På tre sekunder var jag varm. I början kämpade jag som en tok för att komma först, men till sist insåg jag att hur många jag än passerade så kom det fler cyklister framför, så jag började tagga ner något…

Två rejäla lopp (efter uppvärmningsloppet) blev det och sammanlagt lite över 50min. Pulsen var över 160 nästan hela tiden, med en rejäl vila mellan loppen. Därefter en härlig ned-cykling på banan ”Evening Bliss” (med solnedgång på skärmen) och med U2 i lurarna…

Det här var helt klart det roligaste träningspasset på mkt länge. Tänk vad själva tävlingsmomentet gör skillnad… Jag som aldrig riktigt räknat mig som en ”tävlingsmänniska” måste kanske omvärdera något…