Att vara ”envis” är ett karaktärsdrag som ofta uppfattas som något negativt.
But why?
Är det inte en ganska bra egenskap att vara enträgen och inte ge sig när det blir jobbigt? I vissa avseenden är det ju helt livsavgörande att aldrig ge upp…

Dagen har spenderats dels nere på Sachsska barnakuten (inne i ett moln av virus) dels uppe på neonatalavdelningen. På ”Neo” hamnar för tidigt födda barn och det var första gången jag mött denna typ av vård. Högspecialiserat, stöttande, ofta livsuppehållande. Livsavgörande. För tjugo år sedan var åldersgränsen för vilka barn som man försökte rädda 25 veckors, nu är man på många ställen nere på 23 veckor. Man gör alltså allt som går för att rädda dessa barn, som ibland bara väger 500g, och som egentligen borde varit kvar i magen i 15 veckor till… Barnen som vårdas på Neo kämpar för sitt liv, och för dem som vi såg idag verkade det gå bra. I vecka efter vecka vårdas de med andningsstöd och sondmatning. Tack och lov för denna envishet.

I min lilla värld regerar också en viss envishet. Jag vägrar att ge upp när det gäller ryggen. Kalla mig åsne-envis men jag fortsätter streta med rehab och stryka. Två steg fram, ett steg bak. Ibland tre steg bak, och ibland två fram. ( Den senaste tiden har det mest blivit slirande i sidled dock) Men min envishet är ingenting emot det jag upplevt idag…

Men envishet är forstås inte alltid bra. Min dumma åsne-sida kanske inte är helt funktionell ibland. Varför skulle jag prompt bära hem en tung matkasse?

Under bärandet gick allt finemang, men nu effteråt: aj!