Ibland kan ett rejält träningspass rensa ur kroppen och få en liten infektion att lägga sig. Och ibland, händer precis tvärt om.

Tyvärr hände det sistnämnda för mig denna gång. Jag har ju känt mig lite trött på sistone, men inte trott att jag varit sjuk. Gårdagens bravader och sedan kvällsjobb (där killen jag är assistent åt dessutom var magsjuk) gjorde att det latenta viruset bröt ut… Too much work and too little sleep, det nästan bäddar för att man ska bli sjuk!

Så idag har det varit soffan som gällt. När helkropps-pyjamasen åker på mitt på dagen, då är det ynkliga Lisa som kommit fram.

Men men, man får väl se det lite positivt: det jag har tolkat som en uppseglande järnbristanemi har ju troligtvis bara varit subtila infektionstecken. Precis som kursledningen på barnkursen skämtade om, så insjuknar vi läkarstudenter en efter en allt eftersom att terminen fortgår.

Jag har dock funderat på hur mänskligheten står handfallen inför mikroorganismerna. Den senaste veckan har jag, precis som så många andra angripits från diverse olika fronter. Det har varit virus överallt: i skolan, på barnakuten, på jobbet, på tunnelbanan.

Trots de enorma tekniska och medicinska framsteg vi gjort de senaste decennierna så finns i princip inget att göra mot virusarna. Vi kan (än så länge) döda bakterier med antibioika, vi kan klona människor och djur, lasra bort cancer, transplantera, genomföra könsbyten, framställa dödliga biologiska krigsvapen, (och kärnvapen!) och så vidare (i oändlighet). Men vi kan inte sopa bort de jäkla virusarna…
Typiskt.