Åh suck. Livets absolut mest stillsamma idrottsdag har passerat i långsamt gemak. Att vara sjuk en idrottsdag (EN ledig dag per termin tillägnad idrott) känns riktigt trist. Nästan deprimerande. Hade på förhand verkligen tänkt att jag skulle tillfrisknat för långe sen… Men jag måste faktiskt erkänna att det passade ganska bra att alla hade en ledig dag idag, så slapp man ens fundera på om man borde pallra sig ut i snöstormen eller ej!

För när sjukdomens värsta del är förbi, och man sakta tillfrisknar, är det ju nästan valet som är det jobbigaste. Är det dags att gå till skolan så fort febern lagt sig, hur matt och yr man än är? Och när kan man börja träna?

Än så länge är valen lätta: Ingen skola och helt klart ingen träning. I mataffären höll jag på att skrämma ihjäl omgivningen med min skrällande, rosslande bronkit-hosta (sorry för detaljerna!) Tror nog inte att jag är direkt välkommen till en vårdavdelning för sjuka barn imorgonbitti. Men seminarium ska jag ta mig iväg på!

Så innan livet kickar igångpå riktigt igen, och yrseln lägger sig, ägnar jag tiden åt att äta ikapp all den energi jag svettats ut de senaste dagarna… Tur att kylen är full, liksom brödkorgen:

Rågbröd med havregryn, äpple och linfrö. Över en halv är redan i magen…