Hamsterkind

Vilket skämt. Jag har just spenderat en timme på gymet, och genomfört ett av mitt livs mest ofokuserade träningspass någonsin. Orsaken? Jag har haft annat att tänka på…

På väg mot västertorps simhall, på tunnelbanan, skulle jag som vanligt äta mellanmål. Precis när jag skulle ta första tuggan av mackan kände jag hur det ilade till i vänstra kinden. Den ilande, konstiga känslan kom från spottkörteln i käkvinkeln (parotiskörteln). Vad tusan, tänkte jag, SÅ himla god var väl inte mackan att spottkörteln blev överaktiv?… Men det slutade inte där. Efter att ha ätit ett äpple också upptäckte jag att kinden kändes svullen och gjorde ont. Solklara symptom på spottsten i parotis (dvs en liten sten som täpper till salivens utförsgång). Suck.

Väl inne på gymet upptäckte jag att jag såg ut som en ekorre med hamstrad mat i ena kinden. Eller som någon med påssjuka. Efter att ha snabb-konsulterat mina smartaste klasskompisar via telefon konstaterade jag att det inte fanns någon mening med att åka till varken akuten eller någon vårdcentral. Bara att avvakta och hoppas att det löser sig… 

Så, med en svullen käke i äkta hamsterstil, satt jag i omklädningsrummet och hade beslutsångest anående om jag skulle träna eller ej… När den värsta svullnaden lagt sig beslutade jag mig för att köra ett lätt pass, med sjukgymnastikövningarna. Således blev det en oengagerad timme, där hälften av tiden gick åt till att googla ”hur masserar man ut en spottsten?” Resultatet blev förstås att både träning och medicinsk efterforskning blev halvdan. Dubbelsuck. 

Jag önskar att jag kunde skratta och säga att hela det här inlägget är ett skämt. Men tyvärr är det inte det. Det känns helt sjukt, som att det finns någon sorts konspiration mot mig. Spottsten, som pricken över iet efter årets kavalkad av krämpor. Vad f*n?

Och nu sitt jag här efter att ha ätit middag. Återigen i med en kind i hamsterstorlek och en rejält ilande spottkörtel. Ju mer saliv som produceras desto ondare gör det. Huskuren, att suga på en citron och ”massera” kinden, är jag otroligt skeptisk till. Inga massageförsök har hittills hjälpt. Men jag är måttligt sugen på att spendera morgondagen i någon vårdkö, så jag hoppas innerligt att någonting kommer att hjälpa…

20120307-194916.jpg
Snälla citron, uträtta ett mirakel.

6 reaktion på “Hamsterkind”

  1. Var tvungen att googla på spottsten… Har aldrig hört om förut.
    Hoppas att det löses sig på något vis, det räcker ju nu för din del!!

  2. Har lagt till en wiki-länk i inlägget nu, så att de är lättare att kolla upp vad det är… Det e ju inte jättevanligt! Suck igen… Men det kanske har börjat släppa liiiite. Jag hoppas!

  3. Nej men vad knäppt. Hoppas att det läks snabbt. Tänkte härom dagen att det vore rätt bra om man någongång kunde få en vanlig förkylning som man vet vad det är och som bara är att vänta ut. Jag har en urinvägsinfektion, som tur är är det första gången, men trodde att det skulle läkas av sig självt, men gav upp igår då jag trodde jag skulle bli knäpp.

    Hoppas kinden är bättre nu!

    1. Hehe, ja diagnosen var helt solklar. Ganska komiskt. Och jag tror att det blivit bättre idag! Ingen hamster-kind efter frukosten!:D håller tummarna på att stenen trillat ur…

  4. Tack för beskrivningen, det måste vara samma som jag har. Ajajaj, så ont det gör! Det får helt klart bli en citron till fredagsmyset ikväll…:)

    Förresten gillar jag din bild uppe till höger, under ”Om mig”. Det är jag som har ritat de där knäledsillustrationerna på affischen, om jag inte ser helt fel. Kul att de hänger lite här och var!

    MVH: Annette

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *