Ibland måste man se på sig själv ur ett objektivt perspektiv. De beteenden man själv tar helt för givet och inte alls reagerar på som onormala, kan för andra verka helt absurda.

Som till exempel att träna 5-6ggr/vecka. Eller att stirra in i folks underliv halva dagarna.

Ur mitt egna perspektiv tränar jag ”lite lagom”. Jämfört med de som tränar mycket (typ 2ggr/dag) tränar jag förresten riktigt lite, och inte alls lika hårt.

Andra människor, som till exempelvis inte tränar alls, tycker kanske att man är tokig för att man gillar att träna och utsätter sig för att bli både helt utpumpad och dessutom svettig. Personligen förundras jag över hur man inte kan gilla att träna…

Ur mitt egna perspektiv är det inte heller underligt alls att undersöka underliv. Jag tycker fortfarande inte att det är helt avslappnat, som gynekologerna själva gör, men så farligt är det inte.

Andra människor, som inte pluggar på läkarprogrammet, kan tycka att det är helt absurt att glo upp i skrevet på någon man inte känner. Att det är helt sjukt att slita upp ett barn ur magen på en kvinna (för ja, det är ungefär så ett snitt går till…) eller att vara med och se en livmoder bli bortopererad. Men för oss är det helt normalt. Allt är bara en del av vardagen för de som jobbar i vården. Det handlar bara om tillvänjning. Man blir vardagsblind.

Alla är så vana vid sin egen vardag och man inser inte att man har underliga saker för sig. Arbetsuppgifter. Vanor. Ovanor.

Jag vet i alla fall att jag har ett något suspekt beteende. För vad skulle du säga om du såg nån hantera en burk sånt här:

Vitt, finfördelat pulver…

Jag är så van vid mitt glutaminpulver att jag knappt reagerar när folk tittar på min burk i omklädningsrummet. I spegeln ser jag lite vitt pulver på överläppen. Bra där. Om jag själv såg någon med vitt pulver under näsan vet jag iaf vad jag skulle tänka…

Suspekt!!

Ps. Imorrn väntar förresten halvdag i skolan och sedan sista besöket i hallen innan avresa, och en hel veckas träningsvila (oh my, hur ska jag klara detta;)?!)