Jag fick ett mail igår. Från en tjejkompis jag inte träffat på länge, som också drabbats av diskbråck Trots att det är skittrist att hon lider av samma bekymmer som jag, är det ändå lite skönt att höra att det inte bara är jag och pensionärerna! Hon hade läst bloggen på sistone och uttryckte sig: ”Skönt att höra att ryggen är bättre” och ”” vad känner du att du blivit hjälpt av”?

Mailet fick mig att hajja till: Was? Har ryggen verkligen blivit bättre? Ja, det är knappt att jag vågar säga det, med det har den nog faktiskt. Ytte-pytte-lite. Men ändå, liiiite bättre är bättre än status-quo.

Hennes frågor fick mig också att börja fundera på vad det faktiskt är som hjälper.
Är det hängandet? Bål-styrkan? Sjukgymnastiken? Mer näringsrik mat? Proteintillskott? Gjorde infrabastun underverk? Är det det faktum att jag lärt mig hur man knyter skorna utan att böja på ryggen? Eller är det helt enkelt tiden som gör att disken sakta läker?

Det kan jag tyvärr inte svara på. Det enda jag kan säga är att Envishet är ett måste. Ryggens sinuskurva, som jag skrivit om tidigare, fortsätter att gäcka. Det går upp och ned hela tiden, och man hinner knappt ens med i svängarna.

Rent subjektivt är det otroligt svårt för mig att se att det faktiskt gått framåt. Idag i stretchrummet, efter rätt så rejäla cykelintervaller (3x8min, stön vad jobbigt!) så kom nämligen ett rejält knak när jag skulle lyfta en stor step/balans-platta. Hurra, NOT. Ryggen protesterade och jag la mig platt.

Men: om man nu ser det objektivt så måste jag erkänna att det här bakslaget bara är en liten fis i rymden jämfört med hur det var i höstas. Då grät jag av smärta på väg hem från krogen, och jag låg på golvet i föreläsningssalen skolan pga ryggontet…

Hurva! Jag vill inte tillbaka till det stadiet! Dags att hänga sig;)…