Får ett brev från Huddinge AIS på posten. En påminnelse om att betala medlems och aktivitetsavgiften. Sorry Huddinge, men i år får ni klara er utan mina pengar… Förra året betalade jag varenda avgift, typ 2000kr, och fick inte dirket ”valuta” för pengarna andra halvan av året. Jag var inte direkt nån aktiv medlem.
I brevet finns även en lista på vårens arrangemang. Kvantumloppet, med start från källbrinks ip, går av stapeln den 22a april. Hjälp, är det dags redan? Mitt hjärta brister litegrann. För exakt ett år sen var jag i mitt livs form (up until then det vill säga, hehe.) Då sprang jag det jobbiga, kuperade kvantumloppet och hade roligt hela vägen. Märkte inte ens uppförsbackarna alla pratat om. För första gången upplevde jag att 10km var kort och sprang aldrig in i någon vägg. Jag var helt enkelt tränad inför uppgiften. Att tiden sedan blev pers med en hel minut gjorde ju inte saken sämre…
Snacka om att saker och ting ser annorlunda ut nu, ett år senare. Om någon skulle sagt till mig för ett år sen att jag skulle bli skadad och inte kunna springa på ett år, hade jag fnyst och trott att de skojjade. Dagens Lisa tycker istället att det är ofattbart att jag ens kunde springa 100m på asfalt utan smärta. Att kuta 10km på 39.30 utan att ens bli trött känns rätt såavlägset. Inte för att det är nån supertid egentligen, men för mig var det ett steg framåt på den längre distansen…
Jag var i form.
Livet e rätt så annorlunda nu, och trots att ryggen sakta men säkert hämtar sig så vet jag att jag har en lång bit kvar. För grejen är ju att det är en stor skillnad på att kunna leva ”ett normalt liv” med diskbråck, och att kunna leva det liv som jag vill leva. Just nu är jag förstås rätt nöjd med de små framstegen. Men för att jag ska bli helt nöjd måste min rygg och kropp klara en hel del påfrestningar…
Så jag fortsätter att kämpa. Löpformen är jag förstås ljusår ifrån, men jag har minsann aldrig varit så cykeltränad och bål-stabil som jag är nu. Det är bara att försöka ignorera det faktum att den roliga tävlingssäsongen är här…
Ps. Något annat som är annorlunda är vädret;) Annorlunda och bättre!
Två spinkiga smalben njuter av solen. Vem kunde ana att man skulle kunna sola i shorts idag?
Hittade hit först nu .. så tråkigt att vara skadad. Hoppas du snart blir bättre …
Jag gillar också att springa men har efter en överansträngning (pga ivrigt tränande i nya barfotaskor) förmodligen fått en stressfraktur och harn nu vilat i 4 veckor. Hoppas snart kunna ta upp min löpning igen men den bedrift du gjort, milen på 39 min kommer jag aldrig att klara .. Inte dåligt!!
= )
Åh det är skit att du blev skadad! Alla pratar om dig i gruppen. We miss you! Du hade förresten lätt kunnat göra under 39 min på en mer normal/flack bana. Men du kommer igen:-)!!
Och vem vet hur det är om ett år!
Du kommer tillbaks. Stronger then ever! Långt under 39!
Maria- kul att du hittade hit:) barfotaskor, är det five-fingers det? Jobbigt med stressfraktur! Jag var ju orolig för att det var det jag hade från början, men diskbråck visade sig ju ta snäppet längre tid att läka… Hoppas du oxå blir skadefri fort:)
Johanna- gah, jag saknar gruppen åxå. Snacka om att man kommet bort från allt!:(
Ingmarie- Ja mkt kan ju hända på ett år. Om ett år är jag till exempel nyexad läkare!;)
Jag tror inte det är bara bålen som blivit starkare – kanske ännu lite starkare mentalt också, eller?
Anneli- just nu har jag svårt att se om jag blivit mentalt starkare av hela grejen… Men man kan ju hoppas att jag, om jag kommer tillbaka nån gång, kan se tillbaka på det här och känna antyder kommit nåt positivt från det!