Jag skulle kunna skriva en lång harang om hur jobbig ryggen är och att jag tappat känseln nästan helt på utsidan av vänsterlåret. Meeeen, jag väljer att skratta istället. Skratta åt kvällstidningarnas löpsedlar:

Igår handlade det om att trötthet kunde vara dold njursjukdom. Idag ska alla gå hem och leta sjukdomstecken. Snart behövs nog varken utbildade läkare eller sköterskor längre. Kvällspressen kommer att lära alla patienter att diagnosticera sig själva!

Haha. Jag tycker att det är lite skrattretande. Vilket symptom som helst skulle ju potentiellt sett kunna bero på en allvarlig, obotlig kanske dödlig sjukdom: Trötthet är njursvikt, yrsel är MS, huvudvärk är minst hjärntumör, magont är cancer, prickar på händerna är skrumplever, runda naglar är dold lungsjukdom.

Så allihopa. Bäst att vi alla lägger in oss på närmsta universitetssjukhus och kräver en helkroppsröntgen på momangen!

Skämt åsido, missförstå mig rätt nu. Det är förstås väldigt viktigt att vara uppmärksam på kroppens signaler, och inte ignorera symtom på sjukdom. Men om man aktivt börjar leta efter sjukdomstecken, och oroa sig i onödan, så mår man bara sämre…

Ok, nu har jag ironiserat färdigt över kvällstidningarna och det är dags att avhandla min egen hypokondri: Jag tror (snarare vet) att ryggen har blivit sämre igen. Böjde mig framåt för att ta upp en hårsnodd (!!!!) från golvet för nån dag sen, och det knakade till. Sen dess har det blivit sämre och allt stillasittande hjälper ej. Känseln på utsidan av vänster ben är typ borta, och båda lårens utsidor är spända som bågsträngar. Blev således inget hårt cykelpass idag, vågade ej. Istället blev det lätt cykel, en omgång med otroligt oskön foam-roller ”massage” av benen och en hel del bålstyrka…

Imorrn väntar i alla fall ”vila” (dvs extremt flängande mellan redovisning av genetikprojekt i Solna, möte i Stuvsta och jobb i Kista,) suck.

Well well, at least I don’t have a serious disease. Or do I?…