De första trevande stegen

Jag vågade äntligen testa att jogga!

Ett enkilometers-varv i Källbrinksspåret blev det. Promenad blandat med korta snuttar av lugn löpning. Sammanlagt blev det nog inte ens 400 sprungna meter, men det kändes absolut tillräckligt. Från början ville jag ju inte springa alls!

De första trevande stegen. Behöver jag säga att det var otroligt ovant och skumt? I början kände jag mig som den där flodhästen igen. Mitt undermedvetna skrek åt mig att stanna, för det kändes som att varje steg skickade en stötvåg genom ryggen. Men jag fortsatte en bit till, och efter ett tag tog benen över och jag insåg: Jag kan fortfarande springa!

20120612-191731.jpg
Äntligen tillbaka i skogen, även om det bara var en kortis.

Men jag ska vara ärlig. Dagens tur var definitivt ingen omvälvande uppenbarelse att jag plötsligt är helt smärtfri. Fick lite små-pirrningar i nerven igen, men det är inte alls som förut, när jag inte kunde ta ett steg utan att det högg som en kniv…

Jag hoppas (hoppashoppashoppas!!!) att de här korta små löpsnuttarna ändå är början på en långsam återkomst till löpningen.


Ny fin skylt i motionsspåret. Hoppas det är ett tecken:P

Så nu väntar några dagars utvärdering för att se hur ryggen påverkats. Gissa om jag kommer att vara paranoid.

14 reaktion på “De första trevande stegen”

  1. Ohh spännande och nervöst! Man blir ju, som vi konstaterade när vi trampade runt i poolen sist, att man blir nojjig för mindre när man är skadad. Försök att inte känna efter FÖR mycket 😉

  2. Tack för alla tummar:)
    Och sara- jag vet, ska försöka att inte blir för överkänslig. Men samtidigt kännd det bättre att vara riktigt försiktig i det här stadiet…

  3. Klart att du ska vara försiktig! Var uppmärksam men inte nojjig (så att du tror att en felklippt nagel är en ickeläkt bruten tå…. 😉 )

    1. Haha Sara- idag trodde jag att ett liiitet brännsår på knät från TRXen var ilningar från diskbråcket;)

Lämna ett svar till Carina Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *