Inget bakslag ännu!
Dagen efter mini-testjoggen känns det att jag har gjort någonting. Ländryggen är lite öm och så kommer små ilningar i nerven då och då. Det faktum att jag övertolkar varenda liten pirrning i benen som potentiell livsfara är dock nästan skrattretande. Ett litet skrubbsår på knät blev till exempel en källa till enorm oro idag…
Jag är som sagt paranoid, men att känseln i vänster ytterlår försvunnit igen ser jag som ett dåligt tecken. Och det är ändå ett ganska objektivt mått på hur nerven mår!
Men: det har inte blivit akut sämre, så jag är försiiiktigt optimistisk. Vågade mig till och med på lite lätt wetwest och rehabstyrka efter jobbet idag. Och det kändes faktiskt betydligt bättre efter det.
Ännu bättre känns det förstås när kvällen bjuder på sånt här:
Efter pissregn kommer kvällssol på medis!
Imorrn blir det allra sista släpande presentationen i skolan (som jag nästan glömt bort!) sen är det sommarlov på riktigt.
Och så hade jag tänkt skaffa mig lite träningsvärk…
Det låter ju faktiskt lovande det här Lisa! Kan verkligen tänka mig att det var härligt vid medis ikväll:-)
Vad roligt! Det är väl ett stort steg framåt att du kunde jogga ens några steg? Tyckte det var väldigt nyligen som du knappt kunde gå mellan t-banan och skolan…
En väldigt bra grej med allt detta är att du kommer att ha ännu större förståelse för (hypokondriska) patienter. 😉
Jag är säker på att du är på rätt väg nu.
Johanna- det var det!
Jenny- ja jag vill verkligen ALDRIG tillbaka till det stadiet… Minns hur jag haltade från SÖS till zinken.
Ingmarie- haha, ja, lite jobbigt att behöva gå igenom allt det här för att förstå patienterna bara;)…
Vilket vackert foto!! Låter härligt med din status .. håller tummarna!
Lycka till med presentationen!
=)