Ännu en tur till min leriga långsjöstig ikväll. Tredje gången gillt. Jag firar ett helt år som löp-oduglig och känner att det är dags att våga lite mer.

De första jogg-stegen är som vanligt enormt tunga. Väger mina lår 150kg? Jag tittar ner och konstaterar att nja, de ser ut som vanligt. Efter någon minut släpper tyngdkänslan och benen springer av sig själva.

6 gånger vågar jag springa stigen idag. 6x nästan 2min långsam jogg, med en minuts promenad mellan. Varje steg är förskräckligt läskigt. Det är en ren pina att sätta ner foten och bäva inför en evetuell smärtstöt som kan komma. Samtidigt är det helt fantastiskt roligt och jag får verkligen lägga band på mig för att inte kuta iväg i för hög fart.

Vacker kväll nere vid långsjön. Jag skulle helst vilja springa hela vägen runt…

Visst gör det lite ont, och efteråt är jag smått öm. Men jag vill, vill, VILL att det här ska vara vändningen jag väntat på i ett helt år. Därför tar jag det lugnt, ökar så långsamt jag kan, så att jag ska slippa börja om från början igen. Därför går jag långsamt hem på asfalten istället för att jogga, trots att benen egentligen vill springa…

Och därför ligger jag platt nu, i den position som känns bäst för ryggen. Mina vänner är vana vid att jag ligger på golvet vid det här laget. Jag ojar mig lite över att det gör ont (ytte-pytte-lite), men den riktiga utvärderingen av min löpta kilometer får vänta till imorgon!