Plötsligt inser jag att jag är inne på min sista jobbvecka.

Jag är tvehågsen. På ett sätt känns det som att tiden gått enormt fort, som att det var i förrgår jag klev in genom sjukhusentrén för första gången. Samtidigt känns det som att jag jobbat här hela sommaren, som att sjukhuset blivit ett andra hem. Får lite separationsångest så fort jagtänker på att det snart endast återstår två arbetsdagar…

Bild från Dundret, en av mina första kvällar. Vart försvann alla veckor?

Midnattssolen är nu helt borta, det skymmer tidigt på kvällarna, termometer kryper ner mot nollan på natten och träden gulnar. Även när det gäller min egen utveckling märker man att tiden gått. Inlärningskurvan har pekat brant uppåt och jag känner att det är en enorm skillnad sen jag kom hit som total gröngöling, mäkta förvirrad och osäker. Nu kan jag faktiskt klara mig som läkare (hjälpligt) och det är en skön känsla!

De senaste dagarna har det dock varit väldigt lugnt på både akuten och avdelningen. Har hunnit gå på fler operationer och till och med lyckats (trot eller ej) vinna lite förtroende hos överläkaren som fick mig att bryta ihop första veckan. Idag stod jag med honom på en knäprotes-operation och assisterade och det var enormt lärorikt och intressant. Jag utelämnar detaljer om hur diverse kroppsvätskor spreds i rummet, host, men jag kan avslöja att ortopederna här är riktigt skickliga! Efter att ha bytt om (och tvättat ansiktet) infann sig någon sorts lyckokänsla. Det här ÄR roligt. Jag hade rejält tur när jag fick just det här vikariatet, underläkarna på Medicin sliter som slavar uppe på avdelningen medan vi på Ortopeden har tid att gå på operationer…

Så, hur går det på träningsfronten?

Efter att ha cyklat tre långa pass i rad tog jag lite välbehövd vila och körde bara bålstyrka (som jag har slarvat med extremt mkt häruppe) och TRX igår. Idag väntar troligen ett nytt försök med wetvest i simhallen, som förhoppningsvis är öppen… (Jag håller verkligen tummarna, för regnet öser ner ute.) Men, man vet aldrig i Gällivare!