En smärre förkylning är ingen katastrof. Det är bara jäkligt segt.

Att tappa cykelnyckeln någonstans på vägen hem från SÖS är inte heller någon riktig katastrof. Det är bara klantigt.

Livet är fullt av vardagliga små katastrofer som man på ett eller annat sätt lyckas hantera. Men när det händer något riktigt jäkligt, så är man ganska tacksam för hjälp…

Idag hade vi temadag katastrofmedicin nere i militärsjukhuset som finns under kulvertarna på SÖS. För första gången blev kursen ”Hälsa i samhället” intressant. (Synd då bara att jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna, höll på att somna pga förkylningen…)

Arbetet som ambulanspersonal, brandkår och poliser gör vid stora olycksplatser är verkligen beundransvärt. Bara det faktum att få ut en skadad person ut ur en bil utan att riskera att skada rygg/nacke ytterligare är inte så lätt! Sedan ska patienten stabiliseras för transport till sjukhus. En enda kritiskt sjuk patient kräver enormt mycket vård och involverar i normalfallet minst två läkare och 3 sköterskor när de väl kommer fram till akuten. Tänk då situationen med hundratals skadade, vid en brand, en explosion eller en flygkrash… Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för vårdapparaten att förbereda sig på de enorma krav som plötsligt ställs när något som ex terrorattentatet mot World Trade Center sker. Både på själva skadeplatsen och på sjukhusen uppstår kaos.

Efter spännande föreläsningar om hur sjukvård och räddningstjänst agerar vid stora katastrofer, som t.e.x terror attentaten i Madrid, fick vi själva öva på att ”sortera” och ”prioritera” patienter på en skadeplats.

Hur gör man egentligen när man kommer först till en katastrof, där det ligger skadade och döende överallt, och man har ytterst begränsad utrustning med sig?! Vem hjälper man först?

Påhittade traumapatienter utspridda över bordet. Bara att prioritera, röd, gul eller grön?

Det var riktigt klurigt i vissa fall, men lärorikt… Vill inte ens tänka på att jag någon dag kanske ställs inför liknande situationer i verkligheten.

Så till mina egna ”vardags-katastrofer” som känns otroligt banala i sammanhanget:

Cykelnyckeln som tappades ur sadelväskan på väg hem återfanns efter idogt sökande ute i kvällskylan. Så skönt, eftersom det var min sista nyckel…

Förkylningen däremot är fortfarande ett problem. Botar med te och glass, samtidigt som jag försöker plöja videoföreläsningar från den distanskurs om naturläkemedel som jag och flera i klassen valt att läsa under hösten. (Så att vi kan vara lediga hela december:)!)

Gah, jag somnar…

Har förresten bestämt att jag går och lägger mig tidigt ikväll och vaknar frisk imorrnbitti. Så enkelt är det. Häpp!