Ämnet kommer upp då och då i diskussioner bland kompisarna i skolan. Måste man vara ett föredöme som läkare? Det rationella svaret på frågan är förstås nej. Men vad man än säger så finns det ofta en outtalad förväntan på att läkare ska bete sig på ett visst sätt. Man ska inte dricka för mycket, inte röka, inte vara överviktig, äta nyttigt, motionera, inte bli psykiskt sjuk, inte missbruka läkemedel.
Samma sak gäller förstås fler yrkesgrupper, men det intressanta med just läkaryrket är att det ingår i ens arbetsuppgifter att man ska berätta för andra hur de borde leva sina liv. Måste man själv följa de rekommendationer som man förespråkar?
Folk som umgås med mig uttrycker ibland att ”du borde ju inte få bli läkare, haha” när de hör om vissa av mina (o)vanor och laster. Jag är totalt sockerberoende. Äter glass och mackor till frukost ibland. Jag hinkar i mig både Cola Zero och Fun Light. Jag tränar ibland fast jag är halvsjuk.
Ingen är perfekt, och sockerberoende till trots skulle jag nog ändå klassa mig själv som ganska hälsosam. Det finns ju mer kontroversiella ovanor om man säger så:P. Alkoholbruk, rökning och motion och vikt till exempel. Hur trovärdig är man som läkare då man förespråkar viktnedgång hos en diabetespatient om man själv är kraftigt överviktig? Eller är det kanske till och med bättre för patienten om de har någon som verkligen kan relatera till deras problem?…
Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tror i frågan. Å ena sidan tror jag att patienterna förväntar sig att läkare själva ska ”leva som de lär” i hög utsträckning. Kanske blir hälsoförebud om ex rökstopp från en läkare meningslösa om patienten vet om att läkaren ”minsann själv röker”… Å andra sidan tror jag faktiskt att det kan vara negativt att ha en perfekt yta som läkare. Kanske känner patienten då att ”DU lilla flicksnärta, har väk ingen aning om hur svårt det är att sluta röka!”…
Hur som helst. Jag kommer aldrig att börja äta gröt till frukost. Men jag kommer inte att börja röka heller. Jag tror inte att man måste vara ett ”perfect example” som läkare, men personligen känner jag nog att jag helst bibehåller min hyfsat häslosamma livsstil. För min egen skull…
Svårt det där. Men jag tycker att de människor som inte tänker sluta röka kan använda vilken ursäkt som helst för att slippa göra det, inklusiv att deras läkare röker så varför skulle de inte få göra det. Är du som läkare en perfekt förebild så hittar de säkert på nån annan ursäkt.
I slutändan har varje människa ansvar över sitt eget liv, du som läkare kan informera om vad som är bäst men det är de som väljer att lyssna eller inte.
Grattis till jobbet!:-)
Det är klart att ni inte kan vara några ”perfekta människor” utan fel och brister. Men jag förstår din tanke, det finns nog verkligen en uppfattning om att läkare själva lever som de lär. Många vill nog tro det i alla fall…
Håller med Shaman. Och du har ju ingen skyldighet att berätta hur du lever.
Men socker och light-beroendet vet i sjuttsingen om det är så bra för din hälsa… 😉
Jag tycker nog i princip att man som läkare inte behöver vara perfekt. Det kan man inte kräva men kan nog ändå känna att en läkare med den kunskap den besitter ändå bör vara något av ett föredöme. En missbrukande läkare skulle det nog vara svårare att få förtroende för. På samma sätt skulle jag ha svårt för ex en brandman som hanterar exempelvis nyårsraketer vårdslöst.
Men felfri… Nä det tycker jag inte man kan kräva av någon att vara.
Oj, vilken bra fråga! Samma som lärare. Här i USA, iaf i NY, måste man vara ett gott föredöme. T ex inte lägga ut en massa fyllebilder på FB, då kan man bli sparkad. DET tycker jag är extremt. Samtidigt måste man kanske ha lite mer moralkänsla inom vissa yrken rent generellt (som läkare, lärare, psykolog etc). Men samtidigt våga vara operfekt. Som en förälder
Leva som man lär typ, med vissa undantag. Jag tål inte supermänniskor som AAAALDRIG druckit sprit. minsann AAALDRIG rökt en cigarett, AAALDRIG äter godis och som alltid är glad och trevlig. Det är inte trovärdigt 
Shaman- Tror det ligger nåt i det du säger! Men å andra sidan får man inte ge upp när det gäller att försöka hjälpa patienterna att ”finna motivationen”,,, hehe
Johanna- Tack!:)
Ingmarie- Nej det de inte vet mår de inte dåligt av. Och Ja, jag försöker skära ner;) (ibland)
Carina- Nej det är precis det jag menar. MOch så beror det nog på vad man missbrukar, haha… Och om något skulle påverka hur man utför jobbet är det förstås helt off-limits…
Trillingnöten- Ja allt sånt här är väl mer extremt i USA…. Och facebook är verkligen en intressant aspekt i sammanhanget. Att gamla fyllebilder (som nån annan publicerade men tvingades radera!) från tonårens Greklandsresa med tjejerna skulle dyka upp vore inte så kul… Hahahaaa… Men det borde inte vara nåt att bli avskedad för!