Hah. Är det någon som kan undgå att se ironin i att jag igår klagade över att det ”inte gick att sätta fingret på vad som var fel”… Idag fanns liksom inte riktigt det problemet. Idag var det tvärtom väldigt lätt att sätta fingret på en jädra massa problem:

1) Att gå upp i svinottan (kl 06 är svinotta för mig.)
2) Bli dyngsur i ett episkt ösregn (med tillhörande storm) på väg till pendeln, kämpandes med ett paraply som ständigt vände sig ut och in. (Skrattar åt det nu, men då var det inte roligt, haha.)
3) Att se den ohygglig orangea rutan när man drar SL-kortet i spärren och inse att kortet är slut om två dagar. Jackpot.
4) Vallfärda till Jakobsbergs station, bli ännu blötare i jakt på en vårdcentral att ha praktik på (/avtjäna strafftjänst för ogiltig frånvaro.)

Och det här var alltså bara dygnets första vakna timme. Haha. Ändå kan jag se tillbaka på en dag som av någon konstig anledning känts lite bättre än igår trots allt. Om man räknar bort första timmen dvs. De svordomar som uttalades irrandes i ett kolmörkt, iskallt Jakobsberg var inte vackra…

Men det blev lite bättre: handledaren var ganska bra (sträng men duktig), jag fick gratis lunch, och i slutet på dagen sa hon att ”det nog kommer att bli en bra läkare av mig…” Eeeh. Tack?

Mitt kära lilla Primark-paraply hade också en rough day.

En rough men bra dag sammanfattningsvis. Nu känner jag mig dock som paraplyet. Pretty much dead.