Vi har en speciell relation, jag och 144ans buss. Det är någon sorts nostalgisk hat-kärlek som utvecklats genom åren. Vissa saker förändras, andra inte.

Jag vet inte hur många gånger jag åkt den där krokiga linjen mellan Gullmarsplan och Fruängen. Hur många timmar och dygn jag spenderat på den där jäkla skumpiga bussen. I åratal tränade jag basket 4 dagar i veckan och hade sena kvällsträningar i ”Frysen” vid Gullmarsplan. Varje gång åkte jag (eller vi) 40min buss hem, en tröttsam sighteeing-tur enom Årsta, Örby och Älvsjö.

Lika frusen som förut, i samma busskur.

Ikväll åker jag 144ans hela kringel-krokiga linje igen, för första gången på länge. Och allting är precis likadant. Vissa saker förändras aldrig. Men mitt i nostalgin inser jag hur mycket jag har förändrats. Eller snarare hur mycket som har hänt sen jag gick gymnasiet och spelade basket. Basket-eran tog slut, man tog studenten. Något vilset år spenderades (utan träning!)  innan studierna började igen. I samma veva hittade jag av en slump till Huddinge Friidrotts löparklubb. En hel universitetsutbildning har sedan passerat. En lång, spinkig älg-kalv på basketplanen blev till den jag är idag. Hur fasen gick det till??…

Man hinner fundera en hel del medan Stockholms mest slitna buss skumpar genom söderort. Och blogga hinner man också. Mitt liv har varit så extremt fullt av förändringar på sistone. Nya vägar, varje dag. 144an åker exakt samma förutsägbara väg som alltid. Jag gillar att vissa saker är som de alltid varit. Jag gillar den här bussen.