Jag ställde mig på löpbandet igårkväll med en känsla av att; ”Det här är ju idiotiskt. Hur ska jag kunna springa 11 minuter idag, när jag fick ont av 10 förra veckan?”. Jag tvekade. Hade redan kört cykelintervaller och kände kanske en aaaaning av ryggen.
Men jag körde, vad fasen, det får bära eller brista nu. Har bestämt mig för att fortsätta mitt onsdagsexperiment tills jag faktiskt får ont medan jag springer…
3 graders lutning, samma snigelfart, 11 minuter. Precis enligt plan. Och vad hände: Knappt någonting. Jag sprang och log. Inget helt bortdomnat vänsterben, inte lika ont efteråt som förra veckan. Kanske är det lite för tidigt att utvärdera riktigt ännu, men sist fick jag minsann kvitto ganska fort på att allt inte stod riktigt rätt till.
Jag är smått konfunderad men försiktig hoppfull. Det här tyder på att det är något mer än bara löpningen som spelar in i ryggskiten. För annars borde ju en minut mer innebära mer smärta, eller hur? 8 minuter–> ont. 9 minuter–> inte ont. 10 minuter–> ont. 11 minuter–> inte ont.
Kanske måste jag hålla mig till udda siffror?
vad kul att det kändes bra att springa! kanske udda är det som gäller 😉
Hehe! Ja, kör udda siffror och se om det funkar framöver.
Skämt åsido. Håller tummarna att det kommer funka över lag.
kram M
Hehe du har ju många smarta funderingar…ärligt fröken hoppas det blir bra snart…
jag är övertygad om att det inte bara är löpningen som är boven. (Om det ens är den???)Allt hänger samman.
Nu vänder det!:-)
Hahaha, problemet är ju bara att nästa udda siffra är 13, och det är ju otursnummer… HUR ska jag nu göra?!;)… Hehe. Tack för lyckönskningarna iaf allihopa.
Ingmarie: Det är verkligen så! Väldigt skönt att få kvitto på att det kanske är möjligt iaf:)