Varför känns det alltid som att man vill ha lite mer tid?

Oftast handlar det om banala småsaker, som att man önskar att helgen aldrig skulle ta slut, eller att tiden mellan ut- och instämpling på jobbet skulle vara liiiite längre. Även tiden på jobbet är rätt knapp ibland.

Men ibland påminns man om att tiden är rätt obarmhärtig även i ett större perspektiv. Det är när något stort i livet förändras, eller när man inser att människor i ens omgivning åldras. För mig var det denna gång ett besked i torsdags, om att Grandma blivit krasslig borta i England. Hon mår bättre nu men jag avskyr att påminnas om hur tiden försvagar… Inser dock att det kan vara nyttigt med en ”reminder” ibland. Nu har vi fått en chans att uppskatta allting extra mycket. Längtar till England redan…

Har trots ovannämnda oro i slutet av arbetsveckan njutit extremt mycket av varje ledig, solig, underbar minut den här helgen…

Vaaarmt efter lördagförmiddagens cykelpass… Höll nästan på att bada!

ICAs-yogurtglass i tantolunden. Hann ej fram med kameran innan den var slut dock:)

När vi väl pratar om tidsperpektiv: Loppis. Idag hamnade jag o Johanna av ren slump i den sjukaste källaren i Gamla Stan. ”Loppmans” loppis. (Vi höll på att garva ihjäl oss av namnet.) Jag har aldrig i mitt liv sett så mycket saker på sån liten yta. Och mycket riktigt fanns därinne även en liten loppig man. Haha. Mycket trevlig dock.

Man kunde knappt ta sig fram i de överbelamrade gångarna…

Så om du nån gång har lite tid över och passerar förbi Skeppar Karls gränd i gamla stan; titta in hos Loppman. Det är han värd.

Nu sitter jag i alla fall här på balkongen i solen och önskar att jag haft liiiiite mer ledig tid att njuta av. Förstås. Men har som sagt återigen insett att man inte ska ta saker och ting för givet…