Visdomsord för en person som gillar när det går fort. Har alltid varit en sån som hellre springer än går. Och kan jag inte springa, ja då cyklar jag istället:)

I natt drömde jag att det fanns en lag på att man var tvungen att återvinna sin cykel varje år. Hela klassen (ja inatt hade jag plötsligt en klass igen) skulle slänga i sina cyklar i en enorm krossande maskin. Det var obligatoriskt. Mardrömmsmaskinen stod ute på en stor gräsmatta och krossade allt som kom i dess väg. Tänk er ett stort betonghjul med stora spikar av metall, som mosade cyklarna ner i sina beståndsdelar.

Jag klagade, protesterade, gnällde. Ville inte skiljas från min kära cykel. Men tillslut gav jag upp, regler är regler, och slängde i hojjen. När det stora betong-spik-hjulet började närma sig min älskade ägodel ångrade jag mig, hoppade i krossen och drog ut den. I sista stund. Kvar stod jag alltså, ensam cykelägare, medan de andra köpte nya. I drömmen var cykeln blå, men jag vet minsann hur den ser ut i verkligheten. Tror jag e mer fäst vid min vita kompanjon än jag tidigare anat:)…

Bild från i somras då jag gjorde rygghävningar. Lö bicicleta kan skådas parkerad i bakgrunden:) 

Så trots att det nästan tar längre tid än att ta tunnelbanan fortsätter jag (i alla fall någon vecka till) att cykla genom stan till jobbet. På morgonen kan man i alla fall cykla hyfsat fort, eftersom köerna är mindre:) Imorse gick det dock långsamt, benen är extremt stumma efter gårdagens styrkepass. introducerade en 4kg-kettlebell i TRX-utfallsstgen. Låren känns som två möra prinskorvar idag!! Haha. På ett bra sätt.

Så kära cykel. Ibland tar jag inte direkt hand om dig på bästa sätt: Jag sliter dig jäkligt hårt på alla trottoarkanter, tappar dig, låser dig på dåliga ställen. MEN tänker inte kassera dig i första taget. Kan dock hända att du får dig en racer-syster någon dag…