Den siste löparen att testa yoga?
Det måste vara jag. Eller, visst har jag varit på någon sporadisk yogaklass tidigare. Men jag har alltid varit rätt så skeptisk och aldrig egentligen känt att jag velat prioritera det tidsmässigt. Tills nu. Såklart har man blivit inspirerad av andra löparbloggare (ex Ingmarie, Anneli och Löparflickan) som börjat yoga och talat varmt om det. Jag ska dock vara ärlig, det som jag nu så smått börjat ägna mig åt är inte yoga. Snarare stretching. Det är så långt jag kan sträcka mig ;)

I två år har jag nu haft diskbråck och ända sen jag fick diagnosen svart på vitt har jag varit livrädd för att göra någonting som skadar ryggen. I början kunde jag få ”återfall” bara jag böjde mig ner efter en strumpa på golvet, så med tiden har jag liksom lagt mig till ett helt nytt rörelsemönster. Ett väldigt inskränkt, stelt rörelsemönster, där jag knappt vågar böja mig framåt, bakåt eller åt sidan.

Nuförtiden är jag i princip helt smärtfri i vardagen och jag har insett att jag nog måste börja våga röra mig lite mer. Mjuka upp ryggen så att säga, även om det ibland knakar lite läskigt (speciellt efter att jag testade springa för nån vecka sen…)

Lite rörlighetsträning i gräset efter ett cykelpass för nån vecka sen:)

Från utgångspositionen (ovan) böjer jag bakåt, o framåt, i någon sorts förenklad, förkortad solhälsningsvariant. Position ”Kobran” (gaaah, jag tycker det är så töntigt med dessa namn!) är prioriterad för ryggen. Så viktigt att jag börjar våga böja bakåt ordentligt: Pressa in bråcket! ”Hunden” behövs också, mina baksidor är så stela…

Hunden. Så stela baksidor o axlar! När jag ser bilden inser jag att jag nog kanske blivit lite bättre på den här redan:)

Så nu har jag börjat smyga in ”projekt rörlighet” efter träningen, åtminstone tre minuter, nästan varje dag. Har alltid hävdat att jag inte har tid, men för f-n. TRE minuter!!? Det har jag.