Det är intressant att se hur ens perspektiv förändras med tiden. Föra veckan då jag var på väg hem till en kompis cyklade jag förbi bostadsområdet i Fruängen där jag växte upp. Passerade det höghus som var vårt hem, och cyklade förbi fotbollsplanen där jag för första gången lyckades cykla utan stödhjul.

Det allra mest intressanta var att observera den backe jag med stor möda i min barndom försökt att cykla uppför. Backen, som var så otroligt brant och lång, låg just utanför huset. Jag brukade ta sats, trampa allt vad jag kunde, slita och kämpa, men farten tog alltid slut någonstans i mitten av och jag fick erkänna mig besegrad. Gång på gång.

Här är den. Backen med stort B, som var min barndoms stora utmaning.

Med skrattet i halsen noterar jag idag att ”backen” är ca tre meter lång, och knappt sluttar uppåt. Cyklar uppför den med ett tramptag. Idag skulle jag knappt ens tycka att den kvalar in under kategori ”krön”. Nuförtiden cyklar jag uppför den 200m långa (pest-)backen från Liljeholmen till Midsommarkransen utan att klaga eller ens tänka mig att gå. Fast svetten lackar. Jag springer frivilligt uppför Hammarbybacken när jag är o-skadad. Fysiska backar är inte något som begränsar mig nämnvärt idag. Men backar kvarstår.

I början av läkarprogrammet kändes hela utbildningen som en enda gigantisk evighetsbacke, som jag aldrig skulle klara att komma upp för. Idag inser man att det ju faktiskt inte ”var så farligt”. Nuförtiden våndas jag över andra saker, AT-ansökan till exempel.

En kompis påminde mig nyligen om att dead-line för ansökan om AT till våren rycker allt närmare. Suck. Att skriva ett personligt brev känns för mig som en praktiskt taget omöjlig uppgift. Den här jäkla personliga beskrivningen tornar upp sig framför mig som en mardrömsbacke. Vi snackar Mount Everest. Eller åtminstone ett Kebnekaise. Hur ska man uttrycka sig? Hur berättar man om sig själv utan att känna sig skrytsam? HUR BÖRJAR MAN?

Trots att jag tagit sats känner jag hur farten stannar av, och snart kommer jag att ge upp. Dubbelsuck. Chansen för mig att få AT till våren är ändå försvinnande liten, eftersom att jag bara har ett halvårs vikariatstid i ryggen. Så jag borde inte ens känna mig pressad, men det gör jag. Tacka vet jag hederliga gamla fysiska backar…