Det bästa med träningskompisar….

… är att de får med en ut när man annars riskerat att ligga kvar i soffan…

Ibland tycks de även, på något övernaturligt sätt, veta exakt när man behöver draghjälp:) Som idag till exempel. Hade funderat på hur mycket jag velat sticka ut och springa, men deppigt funderat att det nog var dumt med tanke på viruset.
När Joh-Anna väl smsat var det ju på ett sätt hon som tagit beslutet att jag fick träna fastän jag fortfarande kände mig förkyld;) Så en halvtimme efter sms-konversationen stod vi där vid skogen. Jag som skulle vila, well, not so much vila här inte!

Matchande lila skor dagen till ära.

Kroppen var seg, andningen flåsigare än vanligt, men det var underbart ändå. Vi pratade som vanligt oavbrutet, men hann ändå njuta av den vackra höstnaturen.

Inte undra på att man vill ut!

Det är något speciellt med att träna på hösten. Perfekt luft med perfekt temperatur. Luften luktar liksom löpning. Ryggen kändes inte alls under turen, och så här i efterhand är jag mest orolig för att halsen är värre. (Tänk att det ska vara så svårt att vila!!) Och på ett sätt känns det nästan lite ”roligt” att det för en gång skull inte är ryggen som sätter begränsningen!…

Rullat och knakat har jag i alla fall gjort efteråt. Och tagit ett varmt bad.

Träningskompis nr 2: Rätt skeptisk till foamrollern. Hahah. Full attack så fort man lägger sig, svårt att varken hålla sig seriös eller ta bilder!

Så nu tror jag på förändring: antingen kommer seg-viruset att bryta ut ordentligt, eller så blir jag frisk. Hoppas på det sista. Nu väntar i alla fall tjejmiddag med chili-gryta, extra upphettning behövs i kylan!