Bibeln innehåller inte bara långa teoretiska utläggningar om löpningens biomekanik, den avhandlar cyklingens också. Under förra veckan fördjupade jag mig litegrann i ämnet, (ok fine, jag tittade mest på bilderna. Hehe…)

hmm. Hur brukar jag sitta egentligen?

Inser att min cykelposition är betydligt mer ”upprätt”. Försöker att bespara ryggen från belastningen som uppstår när man sitter framåtlutad. Har medvetet valt en cykel med högt styre för att undvika böjningen, men i takt med att ryggen blir bättre blir jag mer och mer sugen på att ”luta mig framåt”.

Idag, sittande på gymmets motionscykel funderar jag återigen på biomekaniken. Hur sitter jag egentligen? Motionscykeln har vissa likheter med en vanlig cykel, men de är för fasen inte många. Hahaha. Får skavsår i rumpan av den breda tantiga sadeln. Händerna vet jag knappt vart jag ska göra av, och ryggen är nästan lite för rak även för mig…

Hehe, nästan skrattretande position. Men så här har jag suttit i två åt med min kära lilla diskbråcksrygg heeeeelt rak. Bild snodd från Google.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag förut kunde tycka att spinningcyklar var obekväma, att sadlarna gjorde ont att sitta på! Nu inser jag ju att det är tantcyklarna som är obekväma…

Men jag sitter förstås kvar och trampar mina fem mil. Inser att cykeln ju i alla fall har riktigt bra fot-fästen, till skillnad från tantversionerna på många andra gym. Bestämmer mig till sist att jag är rätt så glad att tantcykeln står där den står ändå, alltid tillgänglig för en träningsnarkoman som mig…

PS: heja Sverige för fasen!