Det var en vacker sommardag. Solen speglades i den stilla vattenytan på Eriksdalsbadets utepool. (Ok fine, det var en rätt så pissig, mulen dag, annars hade vattenytan knappast varit ”stilla” utan poolen hade varit knökfylld av folk. Men i alla fall, you get the picture.) Badet var folktomt, atmosfären harmonisk och de rytmiska armtagen från någon enstaka simmare var det enda som hördes.

Plötsligt var det något som störde det idylliska (om än något gråa) lugnet. Det blanka vattnet bröts av ett vildsint plaskande. Badvakten, som tidigare slött suttit och drömt uppe på läktaren ryckte till och började oroligt att iaktta den kämpande varelsen. Det var uppenbarligen någon som hade allvarliga problem där nere i poolen. Personen i vattnet liknade närmast en drunknande insekt, med långa yviga armar och ben, som desperat försökte att rädda sitt eget liv genom att ta sig mot bassängkanten.

Det var första gången jag på allvar försökte att crawla.

Efter att ha kämpat i en halv evighet under vattenytan rev mjölksyran genom kroppen. Pulsen var uppe i 180. De korta andetagen som jag fick till mellan de okoordinerade armtagen räckte inte alls för att syresätta kroppen och jag var tvungen att avbryta för att vila. Host. Jag hade kommit 10 meter från bassängkanten. Well, det fanns iaf plenty of ”room for improvement”.

Sedan dess har jag försökt att öva litegrand efter några av mina wetvestpass. Varje gång kommer jag upp ur vattnet lika rödögd som en albino, helt dödstrött. Hehehe. Det är egentligen rätt synd att prata om ”crawl”, mina aktiviteter handlar snarare om att undvika att drunkna. Än så länge har jag i alla fall lyckats med det…

Ps: Lika mkt som jag tidigare föraktat och skrattat åt ”blöjbyxor” har jag föraktat och skrattat åt simglasögon. Men vad hände? Återigen har jag fått erkänna mig besegrad.

Nu införskaffade simglasögon. Är trött på att se suspekt rödögd ut efter att ha simmat några längder!:)