Oh LAWDY.
Mina vänner. För ett halvår sedan hade jag rejäla tvivel på jag någonsin skulle komma tillbaka till löpningen. Jag började vänja mig vid tanken på att aldrig mer kunna tävla, springa långpass eller köra bana med spikskor. Det gick så långt att jag för några månader sedan tänkte att jag aldrig mer skulle ens kunna jogga överhuvdtaget..
Men vet ni vad? Igår sprang jag TIO kilometer. Det är verkligen en ”drömgräns” (därav uppståndelsen och glädjeyttringen.) Etta, nolla. Två jäkla siffror. EN MIL. Det börjar att bli en distans av mina test-joggar.

Så underbart att äntligen uppleva 10km varvet i segeltorpsskogen. Har saknat det så sjukt mkt!…
Solen sken, luften var kall o klar, jag var lätt bakis och iklädd ihop-lånade gamla löparkläder. Optimala förhållanden, optimala förberedelser, as usual, hahaha. Men trots baksmälla och tunga ben gick det ganska bra (med bara några smärre känningar av ryggen.) Så härligt! Och då har jag inte ens nämnt det optimala sällskapet…

Tack så himla mkt för sällskapet Joh-Anna! Liten bild så ni slipper se mina ihoptryckta hamsterkinder o svarta ringar under ögonen;)
Jag är fortfarande rätt chockad. WTF. Har jag sprungit en MIL?…
Woohooo! Härligt, jag förstår hur du känner 😀 Jag nosar på 6 km. Inte i sträck än, men per pass.
Det är inte vilken 10:a som helst heller! KUL!
Härligt! En mil är riktigt långt! Hur känns ryggen idag?:-)
Åhh GRATTIS!! Blir glad av att läsa ..

10 km är en bit ..
Kom min kommentar fram ?
Verkar inte så. Försöker igen.
Underbart att höra !
PS. Spängerna ser ju livsfarliga ut med sitt ”zick-zackande”….? 😮
Tack allihopa!!
Sara: Vad roligt att du håller på att komma igång:) Hoppas det håller för oss båda!
Johanna: Ja ryggen e ändå heeelt ok efter omständigheterna. Tyvärr lite sämre idag dock:/ Hoppas på kort svacka!
Rund: Ja sheisse, de ÄR livsfarliga. Speciellt när de är lite blöta, och sviktar en hel del;) Balansträning!
Kul 😀 grattis!”