Ytterligare en ny rekorddistans är avklarad. Gav mig igår ut på extremrundan i Glömstaskogen: 15km terräng. Stundtals mer bergsklättring än löpning.

Svart-Vita spåret. Inget vatten, kokhett väder. Pollenchock. Ändå riktigt jäkla roligt..

Det är inte bara myslöpning och lugn jogg i natursköna omgivningar som gör att jag älskar löpning. Nej, det jag fastnat för, det som gjort mig beroende, är känslan av att utmanas fysiskt. Att pressa kroppen, och bli helt jäkla slut. Igår blev jag väldigt trött. Efter 15 kuperade kilometer avslutade jag med 2,6km fartlek, lika lång intervall som vila. Med ordentligt tryck i steget…

Löpning handlar om kärlek blandat med kraftigt obehag. För det är såklart inte alltid ”underbart”, det ska inte vara det. Sista intervallen avslutades igår med en liten gnutta kräkkänsla. Låg på rygg stirrande upp mot himlen och insåg att det var jäkligt länge sedan jag var så trött.