Ibland är det rätt nyttigt att stanna upp och reflektera över vad man egentligen ställer för krav på sin kropp. Vad vill man att den ska kunna göra?
Man vill vara frisk. Skadefri. Smärtfri. Personligen vill jag kunna träna i princip varje dag.
Ganska mkt. Ganska hårt.
Idealet är förstås löpning minst fyra gånger i veckan, helst ett banpass, ett långpass, något tröskelpass. Men nu när jag är skadad blir det mest cykel. För visst är man väl skadad om man inte kan springa fem gånger per vecka?…
Vänta nu.
Jag tycker att jag tränar ”hyfsat mycket”, eller ”helt normala mängder”. Meeen. Pratar jag träning med en utomstående inser jag dock att min lång-kotte-vinklade syn på vad träning egentligen innebär kanske är något förvrängd. Att jogga 5km är inte träning för mig. Det är knappt uppvärmning. Är man inte kräkfärdig eller halvt förlamad i benen så är man inte trött på riktigt.
Just nu blir jag sällan kräkfärdig. Väldigt sällan trött på riktigt. Jag tränar oseriöst, för att jag tycker om det. Och för att sakta bygga upp mig till tidigare träningsnivå. Men ändå: I princip 0% av mina ”riktiga” träningspass är kortare än 90min. Och jag blir alltid 100% svett-dränkt.
Det är ganska lätt att bli mängdblind.
Cykelben kämpar:) På trainern i helgen: 2h 15min… Syster satt bakom och fotade från farligt snygg ass-vinkel.
Jag är alltså smått missnöjd med att jag inte kan träna precis så hårt och mkt som jag vill. Men istället borde man vara tacksam över allt det som kroppen faktiskt klarar just nu. Det var verkligen inte länge sedan som jag inte kunde springa ett steg utan ilande smärta från ryggen… Nu klarar jag 15km, och i helgen har jag till och med vågat mig på några kortare stegringslopp till i princip maxfart. Definitionen av att vara skadad är ganska relativ…
Jävligt stappliga löparben efter dagens pass (haha väldigt mkt trötta ben-bilder i detta inlägg). 17km klarade de iaf. Inklusive fartlek. Det är ryggen som sätter gränsen.
Det är verkligen roligt att du blivit så mycket bättre i ryggen! Känns som väl lite som att det faktiskt har släppt nu:-)?
Du låter precis som Claes Åkesson. Jag tror det mest är psykologiskt. De som lyckas hålla sig skadefria längre tider har insett att en blanding av hårt och lätt är det som fungerar i längden, och att det där 5km-ÅH-passet i lusfart faktiskt fyller en viktig funktion. Släpp prestigen.
Ja, jag har förhoppningvis lärt mig någonting av den här långa skadeperioden. Tränade alldeles för hårt förut. För stor andel av passen var högintensiva, inte så smart. Nu mystränar jag mer:) Men ibland ganska länge… Tror dock att det är betydligt mindre slitsamt, och att det bygger upp träningstoleransen i längden:)
Johanna:
Ta i trä. Ryggen är alltid lite öm när jag sprungit lite länge/hårdare. Men då tar jag det lite lugnt i några dagar!
Keep up!
haha. ja du bör nog stanna upp och fundera emellanåt.
Och OM det nu verkligen är ryggen som begränsar så är det nog bara bra.
För att vara ärlig är det ju inte ryggen som avgör hur mkt jag tränar (bara för hur hårt jag springer). Det är livet och måendet i övrigt, haha. Omöjligt att hinna och orka allt. Man måste prioritera ibland..:)
Men om det är nån som är mängdblind så är det väl du!? Du tränar mer än någon annan jag känner:)
haha. Allt är relativt. Jag tränar mycket, har nog aldrig sagt något annat, men i jämförelse mot vad jag har gjort eller vad ex triatleter o ultralöpare gör, så är det ingenting. Men man ska inte jämföra sig med andra. Bara sig själv. Du har gjort ENORMA ”framsteg” bara de sista månaderna! Snart är du på tartanen igen och härjar. Om du vill…:-)
KRAM
OM jag vill!!
Så otroligt sant, allt är relativt. Men jag tycker fortfarande din Hammarbybacks-variant är sjukt hardcore;)