Man blir uppenbarligen väldigt trött av att springa 42 kilometer. Inte för att jag någonsin testat själv, (kan iofs kanske tänka mig tröttheten.) Men igår blev det för mig uppenbart exakt hur galet utpumpad, slutkörd, nersliten, uttorkad, krampande dödstrött man faktiskt kan bli. (Alla blir det ju inte förstås.) Igår jobbade jag för första gången som volontär i sjukvårdstältet vid målgången för Stockholm Marathon, på Stadion. Vilken galet rolig upplevelse!
Vi kämpade lite med flaggan, men tillslut stod den stadigt:)
Det var en otroligt intressant upplevelse. Eftersom att jag var helt grön och oerfaren höll jag mig i början bakom de andra läkarna och sjuksköterskorna. Här snackar vi rutinerat folk. En av sköterskorna hade jobbat på samtliga marathon utom tre sedan starten för 37 år sedan…
Allting var lugnt till en början. Vi förberedde allt, käkade och kunde sedan följa loppet via jumbotron. Eliten började sedan trilla in efter ca 2.13 (nära banrekord) med diverse småblåsor och önskemål om massage.
Spänd förväntan medan loppet pågick:)
Men sedan kom den. Den stora massan. Vid ca 3-3.15 började det att hända saker. Och då hände förstås allt samtidigt. Avsvimmade, uttorkade, förvirrade. Folk som krampade i alla muskler samtidigt, några behövde dropp, andra som hade andnöd, kräktes, behövde resorb. Det var otroligt spännande, och roligt att kunna hjälpa till. Vi sprang fram och tillbaka mellan mål och tält, redo med ”kärran” ifall att någon inte kunde gå själv.
Fantastisk stämning inne på stadion. Löpareufori i luften!
De allra flesta behövde dock bara lite vila, resorb och någon som tittade till dem. Sedan kunde de ganska omgående gå tillbaka (eller stappla) mot Östermalms IP. Och alla våra patienten/löpare gick faktiskt helt själva ut ur tältet när de kvicknat till. Stolt bärandes sina medaljer. Inte en enda behövde hämtas av ambulans, ag är otroligt glad för det. Inget hjärtstopp, inget livshotande. Vädret var verkligen på vår sida. Hade det varit 30+ hade vi nog fått betydligt mer att göra…
Vilken otroligt rolig erfarenhet detta var. Alla kollegor var så tillmötesgående och trevliga mot lilla rookien. Hehe. Även patienterna var så glada och tacksamma när de väl kvicknat till… Och vilken fantastisk stämning på Stadion med alla lyckliga löpare. Det här kan mycket väl bli något jag kommer att göra om:)
Ja det är lite speciellt.
Många mår verkligen kasst men många har nog heller inte fattat att man blir trött och får ont utan tror de ska dö. 😉
Verkar ha varit en spännande dag!
Inteessant att se marathon ur den synvinkeln.
Ja jösses.. Kan tänka mig att där va en del för er att göra. Skönt det inte blev nåt allvarligt.
/Veronica
Känns tryggt att det finns sjukvårdskunnigt folk för det är ju ändå en påfrestning och det är ju inte alltid man vet exakt vad som pågår i ens kropp.
Det låter som det blir fler år. Men kanske borde du prova att springa också, nu när du börjar komma upp i rejäla distanser
Ingmarie: ja lite intressant är det allt. Häftigt vad kroppen klarar för det första. Men oxkså intressant att vissa verkat förvånade över att de har ont i knäna efter 42km…
Johanna: intressant att uppleva också:)
Veronica: Så lättad att vi slapp hjärt-lung-räddning… kul att du hittat hit o ville lämna ett spår:)
Anneli: ja tanken slog mig verkligen. Blev nästan tårögd när starten gick… Tänkte att: någon gång ska jag stå där.
Jasså, där var du, hade varit kul att ha hälsat på dig! (:
Missade dig vid målgången(tack o lov kanske) ! Hoppas du står på startlinjen snart. / Christer
Andreas: ja verkligen! Nästa gång:)
Christer: jag tror minsann jag såg dig på bortre långsidan!:) HAIS-linnet syns ju rätt bra, o kände igen löpsteget! Men sen fick jag nog att göra o hann inte hälsa… Ses snart på källbrink hoppas jag!