Hrm.
Att springa är fantastiskt. I ett år har jag nu ytterst försiktigt trappat upp löpningen. Hösten 2013 började jag att sakta sakta ta mig tillbaka ut i löpspåret och under året som gått har jag väldigt långsamt ökat distanserna, från 3km till upp till 15km. Allting har hela tiden varit HELT kravlöst. Ingen gps, ingen puls, inte ens en vanliga klocka för tidtagning. Det är så jag velat ha det. Löpningen har varit en lyx jag unnat mig, ungefär en gång per vecka. En andningspaus ute i skogen på helgerna, för att det varit skönt.
Nu har jag provat att springa liiite fortare vid något tillfälle. Förra helgen vågade jag mig ut i elljusspåret helt och hållet. Och i torsdags lånade jag t.o.m med mig en TomTom ut i spåret. En som mäter både puls och fart.
Lite nedslående insikter drabbade mig.
Jag har blivit otroligt långsam. Det tempot som jag tyckte kändes ganska högt låg på 4.45min/km.
Hmm.
Inte för att jag trodde att jag skulle vara vältränad nu när jag bara mystränat i tre år. Men att det skulle gå såå segt?
Plötsligt känner jag att jag är sugen på att utvecklas. Nu vill jag strukturera passen och försöka öka farten successivt. Det gäller dock att inte stirra sig blind på tempot och bli deppig över att jag inte klarar det jag tidigare gjort. Jag måste också ta det försiktigt med tanke på ryggen.
Och först av allt se till att bli frisk ordentligt. Fasen denna hals. Hårdare träning + en kväll med dålig sömn–> återfall. Men det var det värt.
Tjejmiddag uppe utanför Uppsala igår. Vackra omgivningar!
Glad kanelbulle-dag på er allihopa!
Vi är i samma sits, men med olika måttstock. Jag försöker komma över hur långsamt det går. Att det känns segt är nog egentligen värre för då blir njutningen vid löppassen sämre. Man är ju ute efter den där fjäderlätta ”susa fram”-känslan. Eller i alla fall är jag det.
Anneli: ja vi är verkligen i samma sits. Idag kändes det så otroligt TUNGT. Benen som stockar, trots att det gick extremt långsamt där bland rötter och stenar. Den lätta känslan är långt borta!… Men jag tror att virus och cykeltunga lår bidrar. Eller, jag försöker bortförklara lite i alla fall;)
Ingmarie: haha. Bara sisådär tio minuter att kapa på nuvarande miltid:)…
Du är ju på G! Snart nog är det sub 4 fart igen!
Det är svårt det där med målen och planeringen. Jag har gjort två löparresor i höst som egentligen inte borde ha gjort, och som kanske inte var jättebra för mig. Inför båda var jag rädd in i det sista att kroppen inte skulle hålla och ibland frågade jag mig om det verkligen var värt stressen. Men ibland är det verkligen värt risken bara för att må bra psykiskt och känna att man inte BARA rehabbar. Jag har i alla fall kommit så långt att det inte är ryggen som går sönder i första hand och då kan man ju ta ut svängarna lite grann.