Hyfsad träningsdag idag måste jag säga:) Medan Hässelbyloppet pågick för fullt lyckades jag på annat håll få till ett soligt brick-pass i det fantastiska höstvädret.

För första gången på länge rullades min kära cykel fram imorse. I två veckor har den stått bortglömd och blöt.

När benen var lagom möra byttes cykelskor o blöjshorts mot löpar-gear. Time for some running. 5 underbara kilometrar, in the woods…

Terrängen var dock på gränsen till livsfarlig, hehe. Blöta löv täckte alla stenar och rötter, så man fick ta det lite lugnt.

Trots cykel-sega ben och snorhalt underlag kändes det som att jag flög fram. Helt underbart. Hade iofs rätt bråttom, eftersom att jag hade en tid att passa, hehe. Men det känns som att ryggen höll trots det lite högre tempot.

Så nu efter dubbelträning och sedan en hel del shopping är jag trött. Söndagsmys med tjejkompisarna känns som ett lagom sätt att avsluta denna helg, dags att ge sig iväg! Men det finns en viss risk att jag kommer att däcka på soffan;)…

Sådärja, nu har man alltså varit i Umeå. Vilken otroligt lärorik helg det varit! Skulle så gärna vilja förmedla allt vi lärt oss, men det skulle ta en hel del tid;) Helgens föreläsningar bestod iaf av:
-”Styrketräningsplanering”, ”Styrketräning för barn” och ”Träning vid funktionshinder och ryggmärgsskador”.

Den allra bästa var helt klart föreläsningen om styrketräningsplanering. Trots att man redan hört en hel del av innehållet var det verkligen lärorikt att fördjupa sig i ämnet… Föreläsaren var gammal landslagstränare och är pappa till en mycket framstående svensk alpinåkerska. Han delade med sig av massa erfarenheter och lärde oss om olika typer av träningsupplägg. Fokus låg på idrotter där mycket max-styrka och ”power” krävs, och där styrketräning är extremt viktigt. Verkligen intressant att få mer kunskap om sådan träning, när man själv mest sysslat med konditionsidrott…
Under olika delar av säsongen läggs styrketräningen upp på olika sätt, för att uppnå olika målsättningar:

– Endurance (uthållig styrka)
– Hypertrofi (muskeltillväxt)
– Strength (Max-styrka)
– Power (explosivitet)

Optimala pass för att utveckla sin ”max-styrka.”

Träning anpassas som sagt efter idrottens krav, och varieras under uppbyggnadsfas/tävlingssäsong. Så jäkla intressant. Hur lägger man upp sina pass för att öka muskelvolymen? Hur gör man sedan dessa musklerna explosiva?

Jag satt överfokuserad hela dagen igår. Hehe. Vi fick även lära oss en himla massa om tekniskt utförande av olika övningar. Benböj, frivändningar, plyometrisk träning (hoppövningar ex.) Blev sjukt sugen på att börja köra med skivstång igen. Det var i alla fall ganska skönt att sitta där med rejäl träningsvärk i benen från torsdagens styrkepass:)…

Har dock inte bara suttit stilla och lyssnat på träningsprat. (Det vore ju ytterst olikt mig.) Hittade nämligen det här stället precis bredvid föreläsningssalen:

Träningsnördens mecka. Älskar hela IKSU/Idrottsmedicin-området. Stället andas sport och idrott!

Hann med ett rejält wetvestpass, i sällskap med en ung längdskidåkerska från Gällivare, världen är liten. (Våtvästen fick man låna gratis i simhallen). Så helgen var väldigt lärorik, rolig och intensiv. Ikväll är jag så trött att jag skulle kunna somna ståendes, haha. Så skönt att slänga sig i soffan med en gosig hund och en burk ben and jerrys! Men jag ser redan fram emot nästa Umeå-helg…

Ps: Klassen var förresten mycket trevlig! En hel del unga sjukgymnaster, några färdiga läkare, och rätt många läkarstudenter. Massa intressanta idrottsintresserade människor, jag trivdes!

Så var man alltså i Umeå!

Jag minns när jag var liten och för första gången insåg att det som fanns under flygplansstolen inte var en fallskärm utan en flytväst. En flytväst!(?) Vad fasen ska man med en sådan till när planet störtar, tänkte jag, och kände mig plötsligt betydligt mer otrygg.

Vacker höst utanför fönstret…

Nåväl. Ingen flytväst har behövts användas idag. Etapp ett är avklarad: Jag har tagit mig till Umeå. Dags för första undervisningshelgen för kursen jag kom in på. Två dagars föreläsningar och seminarier om Idrottsmedicin. Det här ska bli otroligt spännande, måste säga att jag är lite nervös! Har ingen aning om vad man ska vänta sig, hur många deltagare har kursen? Kommer alla andra vara färdiga ortopedspecialister? Resten av deltagarna har redan träffats en gång, men jag missade ju intro-helgen… Ah well, folk är troligen trevliga och förhoppningsvis finns nån vänlig själ som kan låna mig penna o papper. Jag känner mig såå förberedd.

Men nu är det dags för etapp två: att hitta Idrottsmedicinska enheten i den här staden.

Ps: Måste förresten tillägga: Malmö aviations, frukost på planet. Great success. När flygvärdinnan försökte räcka mig paketet tittade jag frågande på henne: ”ingår det!?”. Har flugit för mkt med Ryanair I guess;)

Så wish me luck now!

Gumörrön…
Tidiga starter på jobbet den här veckan. Har redan varit på plats i dryga 45min och kollegorna börjar att droppa in. Standardfrukost vid datorn, med diktafonen i ena handen:

Största koppen yogurt, med havregryn o solrosfrön.

Min morgontrötta röst raspar i diktafonen idag. Stackars sekreterare, de lär inte höra ett ord av vad jag kraxar fram. Lyckades nämligen återupprepa ”choklad-psykosen” och kunde knappt sova alls inatt… Well. Sekreterarna får sig ett gott skratt i alla fall!

Oh hjälp vilket meningslöst inlägg för er att läsa! Heheh. But ah well, now u know what my life is like;)
I eftermiddag blir det i alla fall…

Blir nog mest styrka idag. Känner mig sjukt styrketräningsmotiverad just nu. Kanske t.o.m vågar mig på lite mer kettlebells:)

Sådärja. Då var jag lika jäkla slutkörd i kroppen som jag är i huvudet. Helt optimal balans. Receptet på denna framgång stavas:

1) Kaos på jobbet. Har insett att min vecka kommer att bli intressant. Åker till Umeå i helgen och förlorar hela admin-fredagen men har inte avsatt tillräckligt med tid under veckan för detta. Idag hade jag knappt tid att lämna mottagningsrummet. Hah. Fabulous planning Lisa.

2) 1h 45min progressiv cykling på gymet. Äckel-mjölksyra i slutet och en vag känsla av illamående efteråt. Precis som det ska vara…Blev bara lätt bålstyrkano yoga/stretch efteråt, ändå mycket nöjd:)

En svettig ”hund”.

Efter en rejäl middag ligger jag således välbalanserat manglad i soffan och glor på internetTV. Play-versionen av ”Dessertmästarna” bara för att plåga min stackars socker-suktande själ;) Detox efter helgen pågår, hehe, ligger o ser fram emot att hugga in på en nybakad plåt Leffe…

Ps: amen vafaen… De gör chokladgodis o chokladglass på det här jäkla programmet! Can. Not. Take. Anymore. Bäst att kolla på nyheter istället. Hehehe…

Hur många skruvar lösa måste man ha för att göra det som jag gjorde igår:

70km. SJU jäkla mil på motionscykeln på gymet.

Ibland är jag bara helt galen. Började fundera där jag satt och trampade igår morse: Hmm, undrar om mitt psyke klarar 7mil istället för 5? Och på den vägen var det. Det tog sin lilla tid och benen var jäkligt sega när jag äntligen stapplade av sadeln, hahaha. Inte mycket energi över till styrkan. Jag var till och med trött i magmusklerna!…

Att jag sen gick ut och festade hela natten när jag nyss varit förkyld kanske också var lite vettlöst. Hehe. Kan avslöja att benen var hyfsat möra efter att ha dansat fram till 04 och gått i klackar. Men jäklar vilken rolig utekväll vi hade. Vid 05 imorse spenderade jag för övrigt en hel del energi i en våldsam skrattkramp i Fruängens centrum när min kära syster trädde på sig plastpåsar på sina bara ömmande bara fötter efter att ha övergivit klackarna. (Mitt fantastiska förslag förstås, hon blev ju dyngsur om fötterna annars.)

Vid detta tillfälle låg jag praktiskt taget på den blöta marken och vred mig i skratt. Träningsvärk i magen idag…

Imorse, efter ca 2h sömn och en hel del bakis-frukost kände jag för att fortsätta ”från vettet-beteendet” med att träna redan kl 11.30. Kanske lika bra innan baksmällan/tröttheten slår till liksom? Men med sällskap av fina Anneli så blev wetvestpasset ett rent nöje. Utan en bokad pooldate hade jag troligen aldrig ens tagit mig dit, hehe. Vattnet piggade för övrigt också upp väldigt bra:)

Men kanske var det allra mest vettlösa att jag idag tillslut föll för frestelsen och angrep kettlebells-hyllan på gymet.

Bara nåååågra små svingar kan väl inte skada?

Hjälp vad roligt det var. Och jobbigt. Sjukt läskigt till en början förstås. Borde väl naturligtvis ha testat först med mer isolerade, kontrollerade övningar. Lite benböj med vikter eller marklyft som inte riskerar ryggen lika mycket. Men vad fasen, jag fick ett infall! Hehe. Fick i alla fall inget ont medan jag höll på och jag kontrollerade hållningen noga hela tiden. Håller tummarna på att det inte blir sämre, vore så sjukt kul att kunna köra kettlebells mer:)

Resten av dagen har jag fortsatt att vägra trötthet. Men nu är det kväll och jag tänker tillåta mig själv att dega… Har nyligen inhandlat allt som behövs för söndagsmys.

Handlat hungrig, hehe, vettlöst?

Nu väntar jag bara på fler söndagströtta människor som vill käka upp det här med mig:)..

What a week.
Turbulent vecka jobbmässigt och känslomässigt. Men nu är det helg my friends.

Firar med att bjuda på ännu en av mina standardövningar på gymmet:) Enbens-böj med ”arm-rodd” i TRX, tränar hela kroppen.
Equipment required: TRX. Och Bosuboll om sådan finnes, för lite extra svårighetsgrad…

Utgångsposition. På ett ben, tillbakalutad.

Och sen neeeeer…

När man väl är uppe igen, drar man sig upp i ett ”rodd-drag”

Så, denna egenkomponerade övning går att variera hur mycket som helst. Förläng banden och luta längre bakåt för ökad belastning på armarna. Kan även göras med sträckta armar för att träna andra armmuskler. För ytterligare en svårighetsdimension: försök samtidigt som du utför övningen att fota dig själv i en spegel… Hahhahaha. (Ursäkta skeva bilder.)

TRX (och lösgodis) byggde denna kropp. Och en hel jäkla massa cykling. Tar cyklande och TRX imorgon. Hehe. Ikväll är det lösgodis och mys med syster och vovve som gäller…

Fotens anatomi. En stor lucka från läkarprogrammet, där föreläsarna helt enkelt valde att ”strunta” i foten och lägga allt fokus på handen under anatomikursen.

Jag kan avslöja: dina fötter är avancerade. Så många leder och lika många rörelseaxlar samverkar för att du ska kunna extendera, flektera, supinera, pronera. Och vifta med tårna.

Det finns liksom en anledning till att foten inte bara är en stel klump i slutet av benet. Om foten vore ett enda stort ben skulle vårt rörelsemönster vara så otroligt mycket ineffektivare och klumpigare. Vi skulle definitivt inte kunna springa lika bra…

I varje steg och fotisättning absorberas kraften i leder och ligament, för att sedan utnyttjas i frånskjutet. Min bibel avhandlar löpstegets biomekanik i ett långt jäkla kapitel, där varenda liten pro- och supinationsrörelse i löpsteget analyseras. Dear lord såna detaljer hoppas jag inte att vi kommer att förhöras på. Men det är onekligen intressant…

Intressant är även delen som handlar om heel– vs forefoot strike. Dvs häl- vs framfotalöpning. Ju högre fart en löpare håller desto mer forefoot strike sker automatiskt. Sprinters sänker exempelvis knappt hälen alls då foten slår i marken.
Gällande framfotalöpningens eventuella fördelar vid lägre hastigheter skrivs det att: ”loading rates” (dvs belastning) som resten av kroppen utsätts för vid fotisättningen, blir mindre vid framfotslöpning. Eftersom att stöten i steget blir mindre. Däremot finns för lite studier genomförda för att verkligen bevisa att framfotslöpning skulle vara fördelaktigt ur skadesynpunkt. Så där fick man alltså inte reda på så mkt man inte redan visste. Mer forskning behövs. Alltid.

Hur som helst. Dina fötter jobbar hårt. Take care of them!

Att arbeta med människor är fantastiskt. Mottagningen där jag jobbar behandlar förvisso patienter med en gemensam diagnos, men det betyder inte att patienterna är en homogen grupp. Varje patient är unik, Varje möte är något helt nytt. Jobbet blir aldrig enformigt, man lär sig nya saker varje dag och hamnar ständigt i situationer man aldrig tidigare varit i.

Vissa dagar är dock jobbigare än andra. Vissa samtal är mindre roliga. För första gången fick jag idag uppleva hur det är att meddela någon något riktigt negativt. Under det dryga halvår som jag nu varit på mottagningen har jag följt ett antal patienter tätare än andra. Sådana som haft det jobbigt eller som helt enkelt haft ett stort vårdbehov. Man bygger oundvikligen upp en relation. Då är det verkligen inte kul att ge ett tungt besked, där det känns som att man sviker ett förtroende…

Att försöka trösta någon som till synes är otröstlig är något av det mest dränerande i vårt arbete. Efter ett sådant samtal är man helt slutkörd mentalt. Varje vecka möter man patienter som är extremt ledsna, åtskilliga paket näsdukar går åt inne på mitt arbetsrum. Idag var dock första gången som det var jag själv som orsakade gråten.

Men trots att de jobbiga samtalen tar extremt mycket på krafterna så inser jag att jag är så otroligt lyckligt lottad. Jag vet att det låter som en kliché, men att få ta del av andra människors liv, och få chansen att trösta, hjälpa och lindra är ett privilegium. Jag är så tacksam över att jag har fått (och fortsatt får) möjligheten att lära mig så otroligt mycket varje dag.

Kanske blev det här inlägget lite för personligt, lite för privat, men ibland behöver man helt enkelt ”skriva av sig” litegrann… Och alla samtal är förstås inte fyllda av gråt, majoriteten innehåller en hel del leenden och skratt.

Fast nu är jag ta mig fasen så trött att jag tror jag svimmar…:)

Det bästa med träningskompisar….

… är att de får med en ut när man annars riskerat att ligga kvar i soffan…

Ibland tycks de även, på något övernaturligt sätt, veta exakt när man behöver draghjälp:) Som idag till exempel. Hade funderat på hur mycket jag velat sticka ut och springa, men deppigt funderat att det nog var dumt med tanke på viruset.
När Joh-Anna väl smsat var det ju på ett sätt hon som tagit beslutet att jag fick träna fastän jag fortfarande kände mig förkyld;) Så en halvtimme efter sms-konversationen stod vi där vid skogen. Jag som skulle vila, well, not so much vila här inte!

Matchande lila skor dagen till ära.

Kroppen var seg, andningen flåsigare än vanligt, men det var underbart ändå. Vi pratade som vanligt oavbrutet, men hann ändå njuta av den vackra höstnaturen.

Inte undra på att man vill ut!

Det är något speciellt med att träna på hösten. Perfekt luft med perfekt temperatur. Luften luktar liksom löpning. Ryggen kändes inte alls under turen, och så här i efterhand är jag mest orolig för att halsen är värre. (Tänk att det ska vara så svårt att vila!!) Och på ett sätt känns det nästan lite ”roligt” att det för en gång skull inte är ryggen som sätter begränsningen!…

Rullat och knakat har jag i alla fall gjort efteråt. Och tagit ett varmt bad.

Träningskompis nr 2: Rätt skeptisk till foamrollern. Hahah. Full attack så fort man lägger sig, svårt att varken hålla sig seriös eller ta bilder!

Så nu tror jag på förändring: antingen kommer seg-viruset att bryta ut ordentligt, eller så blir jag frisk. Hoppas på det sista. Nu väntar i alla fall tjejmiddag med chili-gryta, extra upphettning behövs i kylan!