Ibland tänker man inte helt klart.

Förra året påbörjades en ny ”midsommartradition”. Ett gäng vänner firade aftonen uppe i en stuga in the middle of nowhere (även kallat Spersboda tror jag) utanför Norrtälje. Det hela var mkt lyckat så iår blir det favorit i repris, med något utökat sällskap…

En kväll för någon vecka sen, när vi diskuterade hur vi skulle undvika midsommarens bilköer på bästa sätt, gick jag plötsligt med på att cykla till Norrtälje. Helt idiotiskt dumt. Två av killarna i gänget är nämligen inbitna pendel-cyklister. Båda har racers, cykelskor och är väldigt snabba och tyckte att det var en utomordentligt bra idé att trampa både dit och hem. Självklart sa jag ja till utmaningen. Inser att jag troligen tagit mig rejält med vatten över huvudet…

Jag frågar mig- hur gick det sist när jag skulle ut och cykla med två som är mkt bättre än jag?! Svaret är- Inte bra…

Det allra mest idiotiska är dock att det var jag själv som kläckte idéen från början. ”Hehe, vi skulle ju kunna cykla dit!” Jag trodde förstås att de skulle skratta åt mig, men innan jag visste ordet av var det bestämt. När jag i efterhand försökte slingra mig ur dödsfällan insåg jag att det var lönlöst, det var ju min idé…

Oh lord. Hur långt är det då till Spersboda? Har inte riktigt fått klarhet i detta ännu. 75km typ, med bil. Lite för sent för att börja träna för nu, haha. Och vad händer om jag får akut ryggskott halvvägs upp?

Men jag tänker på dem som cyklar vätternrundan idag. De cyklar sträckan fram och tillbaka till Norrtälje på en dag, två gånger! (300km…)

Då borde väl jag för fasen klara sträckan dit i alla fall. Fast det värsta ju helt klart hemresan. Urk. Rump-skav och ryggskott från uppresan dagen innan, lägg på lite baksmälla på det och succén är ett faktum…

Sedan den ödesdigra cykelturen där jag fick ryggskott halvvägs till Södertälje har jag inte vågat cykla igen. Min fina hybrid har stått Inlåst i boden hos föräldrarna och den har tom täckts med spindelväv. Jag skäms!

Men idag var det dags. Skulle ju ändå till stuvsta vårdcentral för att presenterna vårt patientfall så jag kunde lika gärna hojja dit. Och när cykeln ändå var framme kunde den lika gärna få rastas ordentligt.

Till Huddinge sjukhus och sen hem via Flottsbro, Källbrink och älsvjöskogen… Totalt typ 37 km

Det var helt underbart. Varken jättelångt eller jättesnabbt (speciellt inte snabbt haha) men för mig som är ovan cyklist var det ett bra pass. Visst, det är svårt att bli riktigt trött när man cyklar utomhus, det känns som att det är så mkt stopp hela tiden, och nedförsbackar! Men jag intalar mig att det ändå ger konditionsträning trots att man inte blir jätteandfådd.

Ett annat problem är att jag fortfarande inte riktigt lärt mig att planera rutterna. Man inser inte hur långt man kommer på cykel! Varje gång blir jag lika förvånad över hur snabbt man kommer från A till B, och jag måste alltid lägga till små krokar i slutet för att få till lagom långa pass…

Allt gick i alla fall bra, så när som på en hoppad kedja, och rätt mkt damm i ögonen. (Och en rejäl fluga, den var stor som en jädra sparv, jag lovar.) Sista kilometrarna fick jag lite känningar i höften, men det gick över när jag stannade. Stannade förresten, (hah!) jag snarare ramlade av cykeln. Benen var rejält trötta, vilket jag inte alls märkt medan jag suttit på sadeln…

Vovven undrar vad jag sysslar med. Jag kommer alltid hem och gör konstiga saker… Stretchar till exempel.

Fick en blöt puss trots svettigt face

Efter dusch, mat och slapp-tid hemma hann jag också en sväng till hallen för bålstyrka och rehab. Så nu är magen lika trött som benen. När jag skulle stretcha höftböjaren fick jag nästan kramp i den sneda bålmuskulaturen… Ouch.
But I am sooo happy och nu är det dags för fotbollskväll…

Ryggen mår bra. Presentationen gick superbra. Godis är inköpt. Jag mår bra.

Ps. Det var verkligen på tiden att jag kom igång med cyklandet. Har nämligen antagit en idiotiskt utmaning på midsommar. Men det får jag berätta om i ett annat inlägg…

Inget bakslag ännu!

Dagen efter mini-testjoggen känns det att jag har gjort någonting. Ländryggen är lite öm och så kommer små ilningar i nerven då och då. Det faktum att jag övertolkar varenda liten pirrning i benen som potentiell livsfara är dock nästan skrattretande. Ett litet skrubbsår på knät blev till exempel en källa till enorm oro idag…

Jag är som sagt paranoid, men att känseln i vänster ytterlår försvunnit igen ser jag som ett dåligt tecken. Och det är ändå ett ganska objektivt mått på hur nerven mår!

Men: det har inte blivit akut sämre, så jag är försiiiktigt optimistisk. Vågade mig till och med på lite lätt wetwest och rehabstyrka efter jobbet idag. Och det kändes faktiskt betydligt bättre efter det.

Ännu bättre känns det förstås när kvällen bjuder på sånt här:

Efter pissregn kommer kvällssol på medis!

Imorrn blir det allra sista släpande presentationen i skolan (som jag nästan glömt bort!) sen är det sommarlov på riktigt.
Och så hade jag tänkt skaffa mig lite träningsvärk…

Jag vågade äntligen testa att jogga!

Ett enkilometers-varv i Källbrinksspåret blev det. Promenad blandat med korta snuttar av lugn löpning. Sammanlagt blev det nog inte ens 400 sprungna meter, men det kändes absolut tillräckligt. Från början ville jag ju inte springa alls!

De första trevande stegen. Behöver jag säga att det var otroligt ovant och skumt? I början kände jag mig som den där flodhästen igen. Mitt undermedvetna skrek åt mig att stanna, för det kändes som att varje steg skickade en stötvåg genom ryggen. Men jag fortsatte en bit till, och efter ett tag tog benen över och jag insåg: Jag kan fortfarande springa!

Äntligen tillbaka i skogen, även om det bara var en kortis.

Men jag ska vara ärlig. Dagens tur var definitivt ingen omvälvande uppenbarelse att jag plötsligt är helt smärtfri. Fick lite små-pirrningar i nerven igen, men det är inte alls som förut, när jag inte kunde ta ett steg utan att det högg som en kniv…

Jag hoppas (hoppashoppashoppas!!!) att de här korta små löpsnuttarna ändå är början på en långsam återkomst till löpningen.

Ny fin skylt i motionsspåret. Hoppas det är ett tecken:P

Så nu väntar några dagars utvärdering för att se hur ryggen påverkats. Gissa om jag kommer att vara paranoid.

Om du ska ta med dig ett ägg till mellanmål- se till att det är ordentligt kokat.

Om du mot förmodan råkar ta med dig ett något löskokt ägg på morgonen- Lägg det inte i botten av väskan. Och släng för fasen inte ner väskan hårt på en bänk…

Ni kan ju tänka er hur mysig det blev i botten av min älskade kånken-rygga imorse. Scrambled eggs på väg till jobbet. Mums.

FUUUUU****K!!!

Katastrof at Hägerstensåsens tunnelbanestation…

Jag filar på en kontaktannons.

Den senaste tiden har jag funderat på att gå tillbaka till naprapat-Daniel. Men just nu är ekonomin inte direkt på topp och jag vet ärligt talat inte vad ett eller två besök skulle kunna göra för nytta… Har insett att det min kropp behöver är en personlig massör eller naprapat;). Här finns nämligen så många problemområden att jag typ skulle kunna anlita en heltidsanställd…

Höftböjarna är som bågsträngar, piriformisarna är som stenhårda klumpar, hela låren är fulla av triggerpubkter (insida, utsida, framsida, suck) och knäna är ömma. Och då har jag inte ens nämnt de spända ryggmusklerna.

Kanske bidrar träningen till de stela musklerna, och det faktum att jag stretchar alldeles för lite… Men jag lovar att diskbråcket också har ett finger med i spelet!

Så, vad säger ni om:
”Stel ung kvinna söker arbetsvillig naprapat eller massör med stort hjärta (dvs, som är villig att arbeta ideellt) för heltids jourtjänstgöring gällande hjälp med stela muskler.”

Eller kanske bara:
”Är du Naprapat? Gillar du att arbeta gratis? Hjälp en student i nöd.”

Njaae. Det blir nog ingen kontaktannons…. Så tills jag får råd att anställa min heltids-massör får jag hålla till godo med foam-rollern på gymet. Och något som är lite mer i min prisklass:

Den enda personliga massör jag har råd med för tillfället… Alltid redo, och rätt behändig;)

Efter en lyckad utekväll (roligt alla kategorier, utan ryggont) är jag väg hemåt med tunnelbanan. Klockan är lite efter 03 när tåget plötsligt stannar en bit in på Slussens perrong.

Efter tio minuter står tåget fortfarande stilla och lamporna släcks. Oh no, it’s not a good sign. Ett antal högljudda sällskap börjar spekulera i att nån hoppat framför tåget…

Ytterligare fem minuter passerar i mörkret, ingen vet någonting och jag vill bara hem. Poliser börjar dyka upp på perrongen, även brandmän med yxor i högsta hugg. Alla i vagnen börjar inse att någon hamnat framför tåget… De flesta reagerar som jag, tycker det är lite jobbigt men blir samtidigt oroliga. Hos de högljudda däremot, vet missnöjet inga gränser: ”Neeeej, nu kommer vi aldrig komma hem. Fy fan vad jobbiga de är som hoppar framför tåget!! Kan de inte tänka på alla som drabbas?!”

En högtalarröst berättar tillslut att det kommer att dröja ett tag innan vi får kan bli avsläppta. ”Det har skett en olycka och en person har fastnat under tåget.”

Polisen utrymmer perrongen på folk. En massa chockade ungdomar passerar mitt fönster, några gråter. Kan det vara en av deras vänner som ramlat ner på spåret? Det var väldigt många fulla ungdomar i omlopp efter studentskivor igår och någon kan ha snubblat eller blivit puttad…

I ena örat hör jag samtidigt en kille hojta högt: ”Asså faaan… Jag vill heeeeeem. Varför ska man hoppa framför ett tåg?” En annan svarar: ”Så jäkla respektlöst. Kan de inte ta och hänga sig hemma istället!!?”
What. Vad sa du just?

En person ligger i detta nu och kämpar för sitt liv kanske precis under vår vagn. En person som kan ha snubblat eller blivit puttad framför tåget ligger under våra fötter, och den här killen gnäller och tycker att folk borde ”hänga sig hemma istället”. Jag mår nästan illa. Visst, personerna som uttryckte sig så var rätt så onyktra. Men det finns ingen ursäkt för att vräka ur sig såna kommentarer.

HUR kan man ens tänka så egoistiskt? Det är klart att det är lite jobbigt att sitta fast i en mörk tunnelbanevagn mitt i natten. Men jag blev ändå chockad över hur folk uttryckte sig. Så otroligt oempatiskt att jag blir mörkrädd.

Tillslut blir vi avsläppta ur en dörr långt bak i tåget. Mitt på perrongen pågår ett febrilt räddningsarbete. Polisen förhör chockade ungdomar som sett olyckan och vi andra blir slussade ut på torget.

Det regnar och nattbussarna syns inte någonstans. Jag får ta en taxi hem och blir totalt lurad på priset, 500kr till Midsommarkransen. Ett rån. Men ärligt talat: Någon (kanske en förälder) har fått ett förfärligt samtal från polisen i natten och det får mig att tänka efter. Det hade kunnat vara min syster som hamnat under tåget. Vad spelar då 500kr för roll?

Ibland är det lätt att tappa tron på mänskligheten när folk uttrycker sig och beter sig så sjukt känslokallt. Vad har hänt med oss om vi oroar oss mer för hur vi ska ta oss hem än för den som ligger under tunnelbanan och kämpar för sitt liv?!

Idag bytte jag:

skurhinken på jobbet

…mot:

ett soligt utomhusbad.

Ett rejält uppköp om du frågar mig. Efter att ha spenderat förmiddagen med att städa lokalerna på jobbet (it’s all for the money) var det liksom extra underbart att promenera vägen nerför backen mot Eriksdalsbadet…

Och det bästa med att wetwesta utomhus är att man samtidigt som man tränar får en fin solbränna. Eller ok, ibland blir man brun och ibland (oftast, hehe) går det som idag:

Röd. Igen. Ja, man får skratta!

Fast nja, det allra bästa är nog ändå att man oftast får väldigt fint sällskap:

Ingmarie!

Nu är det bara att hoppas på att den kräftröda färgen hinner lägga sig innan kvällen (fejan är dock inte fullt lika röd som ryggen). Well, ingen bruncrême behövs i alla fall!

Det har just gått upp för mig att jag är otroligt feg. Jag vågar inte springa!

Efter beskedet hos läkaren i måndags, där han sa att han tyckte att jag borde prova jogga en gång, fick jag många lyckönskningar och glada kommentarer. Själv blev jag förstås också glad, men ju mer tiden går desto räddare blir jag.

Det som borde kännas som en ren glädje (eller som julafton som Shaman skrev) känns istället som ett stort orosmoln.

Jag är så otroligt rädd att det inte ska fungera alls. Har haft så många ”let-downs”, bakslag och misslyckade löpförsök nu att jag liksom inte orkar utsätta mig för den uppenbara risken för ett till. För tillfället lever jag i min lilla bubbla där jag intalar mig själv att skadan faktiskt har blivit bättre och att jag nog minsann snart ska vara i löpdugligt skick… Jag vet inte om jag är beredd att spräcka bubblan.

Det faktum att jag när skadan var som värst (ok, typ hela det här året) knappt kunnat leva normalt pga ont i ryggen varenda dag, bidrar också till min inre ovilja att testa löpning. Vill jag riskera att bli invalid igen?

Suck. De senaste dagarna har jag haft rätt ont igen, men jag hoppas att det är någon reaktion på kortisonspruta (kan det bli så?) Så jag har bestämt att låta ryggen vila till på måndag. Då har det gått en vecka sen jag var hos läkaren och fick injektionen och kortisonet borde haft tid att verka.

Jag vill egentligen inget hellre än att springa igen förstås. Men jag vill springa utan smärta, och jag är så rädd för att bli besviken…

I jämförelse med den rätt så trista (och huvudvärksbetonade) gårdagen så har den här dagen varit betydligt mer underhållande. Nationaldagen levererade helt enkelt.

För vilken dag blir inte bra om den börjar med detta?

Episk nationaldags-brunch!

Brunchen hade allt man kunde önska: Jordgubbar, bubbel, surdegsbröd, alla sorters pålägg, frukt, ägg, wienerbröd, brieost-tårta. Pannkakor. Och väldigt trevligt sällskap förstås. Vi fick kämpa i många timmar för att äta upp;)… Man blev helt enkelt episkt proppmätt.

Jeansen var helt omöjliga att stänga efteråt när jag skulle pallra mig iväg och träna… Men jag hade ju bokat träningsdate, så there was no turning back, hehe! Jag måste erkänna att det inte är helt optimalt att träna när man nästan har ont i magen av propp-känsla. Men det gick nätt och jämt, bara man tog det riktigt luuugnt…

(Shit vilket löjligt I-landsproblem förresten. Jag skäms nästan för att skriva om det… ”För mätt för att träna”. Suck.)

Sen har kvällen spenderats på söder med nästa grupp vänner. Det är ganska konstigt det där med mätthet förresten: man tänker att man minsann aldrig mer kommer att bli hungrig när man är så där tok-mätt. I alla fall inte samma dag. Men det blir man, varje gång;)

Betydligt mer vin, ost och choklad idag alltså (massa migränframkallande faktorer), men ingen migrän!