Jag tror jag skrivit om det förut. Nu var det ett tag sen jag fick migrän, men idag hände det igen.

Man kan aldrig förutse när det ska slå till. Den här gången var det i gymet, precis efter att jag klivit av cykeln efter ett jäkligt jobbigt tröskel-intervall pass bestående av en stege: 4,8,12,8,4min, med 1min vila. Tog verkligen helt ut mig, och jag undrar om det bidrog till attacken. Men å andra sidan har jag aldrig tidigare fått migrän under träning, så jag tror det var en slump…

När jag börjat med styrkan såg jag plötsligt en liten rund fläck mitt i synfältet. Först ignorerade jag den och tänkte att det inte kunde vara migrän eftersom att det brukar komma smygande från sidorna. När fläcken växte, blev multifärgad och suddig förstod jag att det ändå var migrän-aura. Bara att ge upp tanken på fortsatt träning alltså, och bege sig hemåt så snabbt som möjligt innan huvudvärken slår till!

Innan jag ens hunnit till omklädningsrummet hade fläcken blivit en halvmåne. Allt jag tittade på blev suddigt. Medan jag duschade och bytte om hade månen blivit en stor flimrande boomerang som täckte halva synfältet…

Bild hittad via sökning på ”migraine aura” i Google. Ganska exakt så här såg boomerangen ut, fast mer diffus i kanterna och flimrande… Andra upplever alltså samma sak som jag!

Jag ansträngde mig för att inte trampa på några småbarn på vägen ut, famlade efter skorna och lyckades på något sätt komma iväg till tunnelbanan. Under de två stationerna som jag åkte till midsommarkransen försvann hela synfältet i ett enda stort flimmer på vänster öga och bara en liten tunnel kvarstod på höger när jag stapplade hemåt…

Så otroligt obehagligt!!

Lagom till att jag däckade i sängen kom huvudvärken, som den alltid gör. Efter två Voltaten, några Alvedon och isolering i ett mörkt rum i några timmar har det värsta flimret och huvudvärken lagt sig.

Jag är ändå glad att min migrän domineras av synrubbningar och betydligt mindre huvudvärk än för andra, som kan ligga i dygn med sprängande huvud. Men det är ändå sjukt jobbigt, helt oberäkneligt!

Så nu ligger jag alltså i pyjamas i soffan och käkar tinade gamla bullar och keso direkt ut burken, istället för att ta till vara på att det är röd dag imorgon. Alla planer är inställda, och inte blev det nån styrketräning heller:( (tar igen det imorrn em istället, gymet är tydligen öppet!)
Migraine- what s major party-pooper!!

För första gången på väääldigt länge vallfärdade jag ut till Torvallakliniken i Haninge idag. Jag är så otroligt glad att jag hade möjlighet att komma just till den här läkaren för ett år sen. När ingen annan förstod någonting om mina konstiga smärtor listade han ut att det var diskbråck och såg till att jag fick göra MR.

Men nu har jag inte varit där sen innan jag gjorde MRen, och han visste knappt om att jag fortfarande är skadad…

Rygg- och idrottsskador. Double check!

Det första man får göra på Torvallakliniken är att fylla i en smärtritning över alla ställen som man upplever smärta eller andra besvär. Kan låta ganska konstigt, men smärtritning ett väldigt effektivt sätt för läkaren att snabbt få en bild över patientens (läs min!) problematik. Intressant även för mig att se hur saker förändrats: mindre bäckenbotten, mer höft, rumpa och höftböjare…

Dagens ritning och min beskrivning över hur smärtan varierat med tiden. Den minskar!:)

Under besöket fick jag äntligen se MR-bilderna. Jag blev glatt överraskad över att det inte såg så himla farligt ut. (Skriver kanske mer om det en annan dag…) Den kliniska undersökningen visade att jag fortfarande har nedsatt känsel och styrka i vänsterbenet.

Det slutliga resultatet av besöket kan sammanfattas snabbt:
1) Han tycker att jag får prova jogga mkt försiktigt. (Hjälp, jag blir nästan rädd!)

2) Jag fick en injektion av kortison mot vänster sida av disken mellan kotorna L5-S1 igen. (Fick det ju en gång i somras.) Kortison är kroppens egna sätt att hämma inflammation och jag behöver all hjälp jag kan få för att disken ska läka. Generellt har kortison oförtjänt dåligt rykte, man hör mycket om att det ”hämmar läkning” osv. Men jag litar på den här mannen, säger han att kortisoninjektion i ryggen brukar fungera för löpare med samma besvär som jag så tror jag honom. Kortison blockar tydligen just de inflammatoriska ämnen som ger nervretningen, så jag är villig att testa igen…

Injektionen kändes knappt alls. En kortisonspruta som är given på rätt sätt är inte smärtsam. I efterhand känns det att någon ”varit där och rotat” men det gör inte väldigt ont.

Enligt läkaren var det bara att leva normalt efter kortisonet, men han gillade inte riktigt att jag jobbar med servering… Träningen idag blev lätt wetvest, men imorrn blir det ett lyxigt ”mitt-på-dagen cykelpass i gymet;) (Tar i trä att ryggen ska kännas ok imorrn med!)

Hur som helst: återbesök väntar om tre veckor, för att utvärdera effekten av injektionen. Och innan dess ska jag alltså ha provat jogga lite…

Hämtade min kära syster från jobbet i shoppingcentret Skärholmen för någon kväll sedan. Tänkte att det var lika bra att ge sig in i bikinidjungeln medan man hade ett ärligt smakråd med sig…

Att prova bikini är kanske inte det allra roligaste som finns, men jag brukar ärligt talat inte uppleva så stor vånda som jag hört att andra gör. Brukar oftast hitta nåt riktigt (ok, i alla fall hyfsat) snyggt rätt så fort.

H&M brukar alltid ha snygga bikinis, så vi sticker in där. Vi upptäcker ganska snabbt att årets badklädes-mode är en katastrof (ur våra ögon). Bara bandau modeller, alltså såna som går runt bröstkorgen utan axelband. Såna bikinis som ständigt hasar ner, och får bäraren att vara konstant orolig för att flasha öonskade kroppsdelar på stranden…

Jag provar några olika toppar och inser att jag kanske måste revidera min idé om att det inte är jobbigt att prova bikinis. WTF. Antingen blir jag platt som en pannkaka eller så hasar den ner. Tur att man egentligen är rätt nöjd med sin kropp, (och kan intala sig att det är ”den” det är fel på och inte mig:P) annars hade man kanske blivit knäckt.

Men jag börjar fundera: Finns det egentligen någon människa som verkligen passar (och känner sig bekväm) i bandau-bikini? Små bröst blir helt obefintliga, stora får inget stöd. Bikinin är designad för en stenhård skyltdocka av plast, där ingenting mjukt riskerar att röra sig en millimeter.

Hittar tillslut en ganska fin kreation som varken pressar ihop eller ramlar ner och jag börjar känna mig hoppfull. Men sen provar jag underdelen och vi brister återigen ut i skratt. Baksidan är nästan skuren brazilian-style och visar obekvämt mycket rumpa även för en soldyrkare som jag… Kanske har H&M missat det faktum att man på de svenska badstränderna inte visa lika mkt rumpa som i Rio?

De flesta stora kedjor kör på ungefär samma spår som H&M i år. Typiskt. Jag och syrran kommer fram till att badstränderna kommer att vara fulla av tjejer som diskret drar i sina bikinitoppar och underdelar för att få dem att sitta uppe och täcka det viktigaste. Vi är inte skyltdockor. Sverige är inte Brasilien.

Ps: Idag blev det tillslut en H&M bikini i alla fall. Borde kanske bojkottat, men den ”fina lilla kreationen” fick mig på fall…

Fast det blev svarta knyt-byxor till istället, ingen brazilian-rumpa här inte!

Holy smoke. Sthlm marathon 2012, vilken eskapad. Loppet kommer att gå till historien som det svinigaste, blötaste, kallaste, mest regniga marathon som någonsin arrangerats…

Vill ge en enorm eloge till alla 16 000 löpare som sprang idag, vare sig de fullföljde eller ej. Personligen kom jag till Slussen lagom till elitens varvning och hejade frenetiskt bara för att hålla värmen. Vi satt under bron och tryckte (och hade faktiskt riktigt roligt) medan de snabbaste löparna, iklädda endast små shorts och linnen, passerade.

Jäkligt o-varmt. Men med paraply som vindskydd, halsduk runt huvudet och kaffe i hand klarar man det mesta…

Vi såg löpare som nästan kollapsade av köld och utmattning. Folk skakade medan de sprang. De löpare som vi hejade på, en hel drös huddingelöpare, däribland Carl, Robert, Christer och Joh-Anna tycktes dock ganska fräscha när de passerade oss vid 30km. Och nästan hela gänget persade, helt sjukt med tanke på vädret. (Grattis!!) Efter att ha hejat fram de sista nära vännerna, springandes lite efter 3.15 gruppen gav vi dock upp. Glada men frusna.

Did not finish på oss alltså. När de tappra löparna fortsatte att strömma förbi, med iskalla kroppar, stumma lår och blå läppar stapplade vi in på närmaste café och åt räkmackor och kanelbullar. Jag gissar att det var många löpare som också bröt idag och ingen kan klandra dem. Nedkylning kombinerat med utmattning är inget att leka med, sjukvårdsteamen hade nog mycket att göra idag.

Nu ligger jag på golvet hemma hos föräldrarna med fötterna mot denna:

Det här borde alla som sprungit få uppleva!…

Snart är det dock dags att försöka ladda lite utgångslust inför kvällen. Hur nu det ska gå…

Nu är det officiellt sommarlov!

Sista patientmötet är avklarat, rapporten är skriven, presentation har hållits och opponerats på och så har jag opponerat själv. Klappat och klart med andra ord. Beteendekursen har varit riktigt givande, men gosh vad skönt det ska bli att vara helt ledig ett tag!

Det faktum att jag bokat in dubbla jobb, med servering och assistentjobb imorgon gör dock att ledigheten börjar på riktigt 23.30 imorrnkväll. Räknar ner till lördag alltså.

Jag vet att det är många andra som räknar ner till lördag, som har räknat ner i flera veckor, för att inte säga månader. På lördag går Stockholm marathon.

I will be there my friends. Men självklart inte på startlinjen utan endast som hejaklack:) Att speja efter bekanta ansikten i den stora massan av löpare är tufft jobb. Ögonen värker efter någon halvtimme. Att stå precis efter Slussen, på södermälarstrand brukar dock vara bra, där har man överblick. Tack och lov är Huddinge AIS löpare knallgula, de riktigt lyser. Men ni andra, HUR ska jag se er?

Runt om på olika bloggar läser jag om hur ”perfekt marathonväder” det ska bli. Hrmm… 10 grader och regn? Kanske bra för löpare, men jag måste egoistiskt erkänna att jag föredragit 20 och sol…

Jag beundrar er marathonlöpare! 42km asfalt skulle döda min stackars kropp. (För att inte tala om all träning innan.) Men någon gång tänker jag. Någon gång ska jag själv stå på startlinjen! Orkar dock inte ens fundera på hur nervös jag skulle vara om jag skulle starta på lördag…

Men i år blir det paraply på södermälarstrand. Och sommarlov!!

Plötsligt blev det på riktigt…

Det har gått någon vecka sen jag beställde min skylt, så jag hade nästan glömt den. Men när jag kom hem från extrajobbet ikväll låg brevet där på hallmattan!

Från att ha varit dödstrött efter timmar av serveringsjobb blev jag plötsligt aspigg. Yikes. Jag ska jobba som doktor i sommar! No more easylife med kaffeservering varvat assistent-jobb och sommarlov…

Tror ni den kommer passa?;)

Känner mig helt plötsligt proffsig. Om det står på en skylt är det väl sant?!

1000m intervaller är bland det jobbigaste jag vet. Det är tufft från första till sista steg, både fysiskt och mentalt. Kör man inte på en uppmätt bana brukar jag översätta intervallerna till 4 minuter, för det var ungefär vad jag brukade hålla per kilometer…

8x1000m, i skog eller på bana verkar nu som en ouppnåelig önskedröm. Hur kan man sakna något så jobbigt så mycket?!

På cykel är 1000m knappt tillräckligt för att få upp farten. Så det blir 8x 4 minuter. Det blir lite jobbigt, eller faktiskt jäkligt jobbigt på de sista. Pulsen når 180. Antingen har jag fått dålig kondis eller så är det benen som blivit starkare så att jag kan ta ut mig ordentligt på cykel. (Förhoppningsvis iaf en kombination av båda.)

Det är ett substitut, cyklandet. Ett svettigt substitut som duger så länge. Jag längtar till riktiga tusingar: på banan, i skogen, på grusvägen. Men först tar jag några pass till på gymet. Med cykeln, wetwesten och pilatesbollen…

Once you go smartphone you never go back. Visst stämmer det? Man blir snabbt beroende av sin smarta mobiltelefon: Kollar mailen, kollar SL, läser studiematerial, tar reda på saker. Det är smart och praktiskt att ha en telefon med internet.

Men ärligt talat, hur mkt tid spenderas på konstruktiva saker och hur mycket på rent tidsfördriv?

Facebookande, surfande, bloggande, spelande. En smartphone innebär ett effektivt sätt att döda tid, vilket kan vara väldigt bra inom ex kollektivtrafiken men ibland känns det som att telefonanvändandet går till överdrift…

Jag brukar aldrig spela mobilspel och vägrade envist att ladda hem ”Wordfeud” (Alfapet i app-form som alla spelade för några månader sedan) eftersom att jag visste hur mycket onödig tid jag skulle spendera på det. Tid som jag inte hade.

Istället har jag nu fastnat i något ännu värre. Något helt livsfarligt.

Det jag fastnat för är Rumble, ett spel där man på 2 minuter ska hitta så många ord som möjligt i en 4×4 rutor stor bokstavs-låda. Det är prestige på hög nivå. Och stressigt.

Två minuter av fullt fokus och koncentration. Vare sig man sitter på föreläsning och egentligen borde lyssna på läraren, eller på tunnelbanan och egentligen borde komma ihåg att gå av den…

Det borde finnas en varningstext innan man laddar hem appen. ”Rubling may harm your health” eller ”Playing while walking could cause serious injury” eller nåt. Rumble ger mig nämligen problem. Jag har glömt att trycka på stop-knappen på bussen och missat min station. Jag har gått in i människor på stan. Jag har till och med varit nära att hamna i ”avståndet mellan vagn och plattform”. Livsfarligt, som jag sa.

Med fara för eget liv spelar jag vidare, tills de två minuterna gått. Om du vill utmana mig är användarnamnet förstås loparlisa…

(ps: jag har dock äntligen insett att knepet är att bara starta ett spel när det är gott om tid kvar till avstigning!)

Ojoj vad jag hoppas att du utnyttjar den här dagen till max.

Om du inte är ute i solen: GÅ UT!!

Vy från en Tantolund… Sällskapet Sofie slapp bli fotad;)

I den allmänna bakis-stämningen efter gårdagens schlageryra kanske du inte riktigt tagit dig i kragen och kommit ut i solen än? Men ta då och skaka liv i dig och ta vara på den här sista soldagen innan molnen invaderar!

Solglasögonen vilar, man vill ju inte få mer pandabränna än nödvändigt;)

Eller du kanske har varit ute på långpass i solgasset? Lyckliga du i så fall, jag hade gärna hängt med… För en dag som denna vill man inte gå in och träna. Tur då att utebadet har öppnat på eriksdals och att man har vänner som också är soldyrkare:)…

Det är inte så att jag ligger hemma och våndas bakis idag. Inte alls. Däremot slår det aldrig fel:
Varje gång jag varit ute på krogen får jag ont i ryggen. Spelar ingen roll om jag dansat hela natten eller bara hängt i någon bar. Ryggen pinas tydligen av vilket som…

Men vad är det egentligen som är boven i dramat? För jag kan inte se den medicinska orsaken till att nåt glas vin/cider skulle öka slitningen på diskbråcket. Är det att man står upp så mycket? Eller sitter mycket på dåliga stolar? Kanske glömmer man hållningen?…
Om du har nåt möjligt svar, please, upplys mig!

Hur som helst så får det nästan vara värt det ibland. Gårdagens värmebölja (shorts utomhus, hela källen) och utsikt från Mosebacke är svårslaget:

Mimmi, Sandra och jag täcker den fina utsikten fullständigt…;) Tack för en närmast idyllisk kväll!