Fråga: Hur många skorpor kan en människa äta på en dag?

Svar: Obegränsat antal. I alla fall om människan heter Lisa Clark. Jag har utvecklat ett beroende.

Suck. Det räcker nu, lets call it a day!

Jag ställde mig på löpbandet igårkväll med en känsla av att; ”Det här är ju idiotiskt. Hur ska jag kunna springa 11 minuter idag, när jag fick ont av 10 förra veckan?”. Jag tvekade. Hade redan kört cykelintervaller och kände kanske en aaaaning av ryggen.

Men jag körde, vad fasen, det får bära eller brista nu. Har bestämt mig för att fortsätta mitt onsdagsexperiment tills jag faktiskt får ont medan jag springer…
3 graders lutning, samma snigelfart, 11 minuter. Precis enligt plan. Och vad hände: Knappt någonting. Jag sprang och log. Inget helt bortdomnat vänsterben, inte lika ont efteråt som förra veckan. Kanske är det lite för tidigt att utvärdera riktigt ännu, men sist fick jag minsann kvitto ganska fort på att allt inte stod riktigt rätt till.

Jag är smått konfunderad men försiktig hoppfull. Det här tyder på att det är något mer än bara löpningen som spelar in i ryggskiten. För annars borde ju en minut mer innebära mer smärta, eller hur? 8 minuter–> ont. 9 minuter–> inte ont. 10 minuter–> ont. 11 minuter–> inte ont.

Kanske måste jag hålla mig till udda siffror?

Hur kan en person som älskar att träna tycka att det är så otroligt jobbigt att ta sig uppför fyra trappor?

Säga vad man vill om det positiva med vardagsmotion, men ärligt talat, jag är lat. Innerst inne är jag en liten latmask som inte gillar att varken promenera eller gå i trappor. Ganska underligt att jag blivit så träningsberoende (och tur!?) Jag älskar att träna men den motion som sker till vardags räknas inte som ”träning” för mig. Inget flås, ingen muskeltrötthet, ingen känsla av att ha ”gjort nåt”. Och då kan jag lika gärna vara utan.

Kanske skulle jag uppskatta vardagsmotionen mer om jag inte tränade typ varje dag. Och kanske skulle de fyra trapporna inte vara så extremjobbiga på kvällen om jag inte tränat precis innan jag skulle ta mig upp för dem…

Ps: missförstå mig rätt. Jag e för fasen doktor och förespråkar motion i alla dess former. Vardagsmotion is the shit. Just not for me.

Ja, läget var ju lite sisådär när jag skrev det senaste inlägget i torsdagskväll: Ingen el i lägenheten, knappt något batteri kvar i telefonen, ont i ryggen och bortdomnat vänsterben efter joggingturen på onsdagen. Urk. Things have been better liskom.

Mina vänner, saker och ting har förbättrats avsevärt. På fredagen återkom både känsel i vänsterben och el. Hallelujah. Det var en enorm lättnad kan jag meddela. Så helgen har passerat med en hel del trevliga aktiviteter, ibland blir man rent ut sagt förvånad över hur mkt sake rman egentligne kan hinna med på två dagar…

Löpar-reunion-tjejkväll. Vindrickande. Glassätande. Brunchande. Promenerande. Shopping. Besök på hund-café på djurgården. Utgång. Träning (hur trött jag än är blir jag alltid pigg efteråt). Palt-middag (+ efterföljande palt-koma). Irländsk firande av St. Patrick. Och sen igårkväll däckade jag.

Johanna bjöd på yogurtglass-buffé i fredags;) Så gott.

Mycket har alltså hunnits med, men sen kommer jag ju att tänka på allt som jag faktiskt inte gjort. Till exempel städat. Bokat tvättstuga. Handlat mat. Skrivit ett klagomål till Fortum/Riksbyggen. Ringt banken. Diskat. Hmm. (Någon annan som också ser ett mönster i vad jag valt att prioritera?) Nåja, man kan ju inte hinna allt.

En extremt solig (dock svinkall) helg har passerat. Nu är det måndag och jag deppar inte för det, hade verkligen inte tid att drabbas av någon söndagsångest igår. Kanske är jag fortfarande lite speedad efter de irländska drinkarna igår, men jag tror faktiskt att jag gillar mitt jobb!:)

St:Patricks day igår. Grönklädda överallt. De som inte var irländare var minsann Hammarbyare:)

Min el stängdes av idag kl 11. Fick ett glatt mail från fortum idag. Well: Hur lyckas man?!

Jag har minsann anmält mig som kund hos Fortum (faktiskt för en vecka sen, men uppenbarligen missat nåt viktigt steg), har gett dem alla uppgifter, suttit i telefonkö, fått höra att allt var fixat. Att jag bara skulle kunna slå på strömbrytaren när jag kom hem.

Men det var väldigt mörkt. Så där stod jag med en mobil som höll på att ladda ur, i telefonkö hos riksbyggen. Fick tillslut höra att ”tyvärr, ingen jour åtgärdar problemet förrän imorrnbitti.” Som om du bryr dig. Bitch.

Epic fail. F***ing Problems. Ibland är det skönt att ha en pappa med en bil.

Två siffror. Idag sprängde jag 10-minutervallen gällande min snigeljogg på löpbandet.
Tyvärr med vissa otrevliga bieffekter dock… Har nästan tappat känseln i ett helt dermatom (nerv-område i huden) i högerbenet. Det är ganska häftigt egentligen, bara för att man vet hur nerverna går så är man väldigt medveten om att man är bortdomnad i hela yttersidan av låret, nedför smalbenet och ut över framfoten…

Goodbye L5-nerv. Hoppas att vi ses snart igen…

Men om jag ska vara ärlig så hade jag problem redan innan jag joggade idag. Och det gjorde inte alls ont medan jag joggade… Om det bara blir bra snabbt så lovar jag dyrt och heligt att leva som ett fromt litet lamm den kommande veckan. Jag sla inte hasa ner och halvligga i stolen på jobbet när jag dikterar, inte kuta till tuben varje morgon, inte släpa matkassar. Jag ska sova bra, äta bra. I promise.

Låt det här gå över fort. Det var ju så jäkla roligt att springa idag…

Ps: Tröstade mig i alla fall med kvällsfika efter passet. Har lyckats flytta till rätt område uppenbarligen, känns som att fler och fler vänner samlas i söderort!:)

Tro det eller ej; hemmagjort kaffe… Skillad vän!

…man vinglar fram som att man vore full på tunnelbanan, fast man inte druckit en droppe…

…man tar fram SL-kortet i porten och inte fattar varför dörren inte öppnas…

…man inte kan låta bli att fnissa när man ser i kalendern att sista patienten för dagen söker för att ”livet är jobbigt”. Sorry pal, can’t help you with that one liksom…

Pigg blir man när man öppnat ytterdörren kl 20.00 och upptäcker att man har finbesök. Som har med sig middag och hjälper till med möbelbyggande!

<3

När man nyss flyttat kommer man successivt på fler saker som man helt missat att köpa. Just nu skulle offra mycket för en mörkläggnignsgardin…

Det började ljusna när jag gick och la mig på morgonkvisten. Två timmar senare var det dagsljus i mitt sovrum. Well. Great success. Jag har en känsla av att det här kommer att bli en lång dag. Varför kan jag inte bara sova som alla andra?… Sovmask, mjukisbyxor på huvudet, hududet under kudden. Ingenting hjälper när det är ljust i rummet: jag blir klarvaken.

Nåväl. Det som hade avsatts för att vara ”segsöndag” kan nu utnyttjas till annat. Kan lika gärna passa på att inviga min tredje (!) vattentäta mp3-spelare. Har lyckats tappa bort två stycken på mkt kort tid, hoppas att den tredje blir mer långlivad;)

GODMORGON!

Lite wetvest borde väl inte skada trots sömnbrist?…

Klockan är fyra, och aaaaaaallt är väl!
Det har varit mycket klagosång när det gäller ryggen här på bloggen. Men idag kan jag med glädje lämna beskedet: Jag har inte ont i ryggen!
Så idag är jag glad:)

Solen sken på mig imorse när bussen dundrade över västerbron. Njöt av att bli totalbländad…

Det finns många anledningar att vara glad idag: Har just skrivit nytt jobbkontrakt till 1a september. (Weheeey!) Det är fredag. Jag har snart avklarat all pappersexcersis (ok, det var kanske en sanning med modifikation)och solen fortsätter att blända.

Haha. Jag har sprungit. Och jag har inte ont… Inorrn blir det cykel-långpass:) God helg everybody!

6, 7, 8, 9 minuter. Långsam upptrappning. I fyra veckor har jag nu utfört experiment onsdagsjogg.

Jag har inte skrivit om det tidigare, för jag orkar bara inte komma med fler misslyckade löp-försök. Men nu känns det som att det är dags för en uppdatering gällande ryggsituationen. Flodhästen har alltså försökt sig på löpbandet igen; i nästan löjligt långsamt tempo, alltid med 3 graders lutning. Första veckan 6 minuter, 1 km. Känseln i vänsterbenet försvann igen efteråt och ryggen var lite öm dagen efter. Lite knak. Lite osäkerhet. Men en vecka senare var det helt bra. Då var det dags för 7 minuter. Lite ömt dagen efter, igen, känseln blev diffus. O.s.v. Förra veckan, efter 8 minuter, hade jag faktiskt lite ont. Men idag var det återigen helt bra och jag vågade köra 9 minuter.

1,5km ”löpning” i sträck. Major new record for Lisa. Det har jag inte gjort på över 18 månader…

Hippo in action. Det är precis så man känner sig. Tung. Stel. Felplacerad.

Visst. Vänsterbenet har återigen förlorat känseln på utsidan. Kanske kommer ryggen att knaka imorrn och höften vara lite stel. Men det gör inte ont. Jag fortsätter (förhoppningvis) min extreeeeemt långsamma upptrappning nästa onsdag också. På löpbandet, med 3 graders lutning. Jag har inte bråttom.