Mot alla odds fick jag iväg några ansökningar för AT. Inte för att jag egentligen verkligen brinner för att få en tjänst någonstans. (I själva verket har jag ju ingen aning om vad jag vill…) Men det kändes sjukt bra att lägga breven på lådan idag.

Observera de fina frimärkena:) Bedömarna gillar säkert också glass tänkte jag…

Jag kände mig duktig, om än något tvehågsen. Det blev iaf Skövde, Örebro, Gävle och i sista sekunden skrev jag ihop en ansökan till Falun också.
Men sen kom jag på: Jag glömde helt bort att fixa vidimeringen av dokumenten!!!

Det var det sista som skulle göras. Hade tänkt be två handledare på praktiken att skriva under att alla bifogade intygen och referenserna är riktiga, men jag fick hjärnsläpp!!!

Så där löste sig det dilemmat. Det blir nog ingen AT i vår. Inga glassiga frimärken i världen kan få bedömarna att bortse ifrån att jag är en klantskalle…

Det kändes lite konstigt i tisdags, att gå från att ha jobbat självständigt som under-doktor i somras till att vara tillbaka som ”kandidat” i hörnet på vårdcentralen. Plötsligt försvann allt ansvar och alla krav. I’m like a fly on the wall, en passiv iakttagare…

Notera avsaknad av under-doktorskylt!!

Det finns förstås otroligt mycket att lära även av att ”sitta med” vid patientsamtal. Man iakttar olika doktorers patientbemötanden och får höra hur de resonerar rent medicinskt. Och jag måste säga att alla på nuvarande praktikplats är otroligt trevliga och duktiga.

I början av veckan var det dock mkt dödtid och jag frågade mig själv om jag skulle lära mig något överhuvudtaget under de sju dagarna… Spenderade bland annat en hel del tid med mitt nya tidsfördriv: att redigera foton i telefonen. Hahaha. Jag har redigerat bilder på blommor, lyftkranar, hundar, moln you name it… Från Rabble till Photo Editor och Instagram. Det är väl ett uppköp i alla fall?? (Vad ska man göra när man blir förpassad till fikarummet?)

Men det tar sig! Idag har varit otroligt givande dag, med flera egna patientsamtal och en hel del spännande ämnen. Allt från rehabilitering efter leukemi till demensutredning, polymyalgia rheumatica och oro för cancer… Handledarna är väldigt måna om att jag ska trivas och få mycket ut av min placering. Så är det minsann inte alltid.

Kort sagt: kvartersakuten har börjat leverera. Och inte blir det direkt sämre av läget mitt i stan, och att man får börja 9.15…:)

Nice läge vid Rådmansgatan. Det är kanske här man borde söka jobb?

Till råga på allt har de gott kaffe, fruktleverans och fredagsfika. Som klippt och skuret för mig alltså…

Ps: Huh. Just ätit ett helt cart’dore glasspaket. I’m gonna be such a little fatty… Hahaha. Jag har fallit tillbaka i sockerberoendet. Big time.

Fick denna bild smsad till mig nyss (från syrran förstås):

En bild säger mer än tusen ord. Hahaha. Ugglan, I know the feeling. (Vad är det för idiot som vattnar ugglan?!)

Ledsen att jag prackar på er vår sjuka humor, men jag började verkligen asgarva på tunnelbanan. Folk runt omkring mig tror nu att jag är minst schizofren…

Men det finns fler skäl att vara glad ikväll än roliga ugglor. Min oro för ryggen var delvis obefogad, det verkar inte som att det är så illa som jag först trodde (tar i trä!!)

Jag håller tummarna att det inte blir sämre nu bara för att jag skriver det här, haha. Det kändes faktiskt riktigt skönt att köra wetvest, och så var det förstås grymt trevligt att babbla i en timme…

Men nu är prio ett MAAAT!!!
Frågan är vad man kan inhandla som tar kortast tid att laga. Suck.

Ps: Shit, höll nästan på att glömma den tredje (och inte helt oviktiga) orsaken att dra på smilbanden. Om EN vecka befinner jag mig här.

Playitas. Jag dör om det regnar.

Jag hade verkligen planerat att skriva ett inlägg ikväll om hur ryggen blivit så mycket bättre. Att jag inte haft ont, att jag inte legat på golvet, att jag börjat kunna bära ryggsäck utan att ens tänka på vad den väger. Att jag funderar på att köpa löparskor.

Det är fullkomligt löjligt. Som om blotta tanken på att skriva något så positivt framkallat världens jinx-förbannelse.

För idag fick jag ryggskott igen. Helt i onödan. Det var totalt mitt eget fel: Efter asjobbiga 15x2min cykelintervaller var det dags för lite styrka. Allt gick jättebra tills jag skulle flytta en balans/step-up-platta och, istället för att skjuta den med foten (som jag lovat mig själv att alltid göra) så böjde jag mig ner och släpade den. Smaaaaaart.

Perkele.
Först märkte jag inte så mkt, men smärtan har kommit smygande.Jag blir så sjukt irriterad på mig själv. Varför var jag så slarvig?! Det är så onödigt….

På väg hemåt… Slightly worried.

Så, nu är jag tillbaka på golvet.
Det är för tidigt att säga hur illa det är, det kan vara så att jag bara är nojjig, men jag känner någonting och det innebär en försämring…

Det går att både plugga, dricka te och käka choklad i psoas-läge.

Bättre att ta det säkra före det osäkra och ligga kvar här ett tag…

Det blev ju trots allt en dag av söndagen, fastän jag mest kände mig som en degklump på morgonen:)

Dagen bjöd bland annat på Afternoon Tea med kusinen, som nyss flyttat till Sthlm:) Hon pluggar också till läkare, fast i Uppsala, så vi har alltid en himla massa att prata om…

Tea and scones på Waynes Götgatan. Underskattat!

Ett styrketräningspass avklarades också, och så avslutades dagen med en ytterst förnämlig bloggdate!!

Fika på Waynes igen, fast på Hornsgatan, hehe…

Det var härligt att träffa Sara och Ingmarie igen, och så fick jag privilegiet att träffa Andrea för första gången!:) De tre hade varit på yoga men det skippade jag och vi hann i alla fall få lite catching-up-time innan det var dags att bryta upp för att Saras flyg snart skulle gå…

En helg spenderad till stor del på olika Waynes-coffe alltså (löjligt nog var jag och fikade med Johanna på deras café i Liljeholmen på lördagen, hehe…) Har testat mig igenom halva menyn vid det här laget! Fika-dater är verkligen helt idealt för att hinna träffa så många vänner som möjligt (=tidsoptimerat skvaller) och så är det ju sjukt mysigt i höstrusket:) Att jag hamnade just på Waynes den här helgen är en ren slump.

Men nu är det en ny vecka och äntligen är de oändligt tråkiga föreläsningarna slut. Idag börjar tema vårdcentral med en heldag av seminarier ute i huddinge på centrum för allmänmedicin.

De bjuder iaf på kaffe! Men man får bara en pappersmugg, så det gäller att hålla hårt i den under dagen…

Imorrn blir det iaf praktik på vårdcentral! Ska bli skönt att träffa patienter igen…

Varför kan jag inte sova?!

I huvudet snurrar tankarna som ett hamsterhjul (med en hamster på amfetamin inuti…) Jag borde sovit till typ 12, men vaknar 9. Slöseri med sovmorgon! Jag är verkligen usel på att ”sova ikapp” när jag är lite stressad. Så jag flyttar till soffan och unnar mig vidare degning…

Kroppen är i alla fall (skönt nog) lika trött som huvudet. Fem mil på motionscykel igår fick ersätta utomhuscykling, iskyla kändes varken lockande eller smart. Det tog sin lilla tid, men ibland måste man vara envis!

Vy från en tant-sadel

Benen är härligt trötta idag, speciellt vaderna. (Just vadvärken kan iofs ha att göra med att jag är ovan med högklackat, vilket användes igår…) Ikväll ska jag iaf försöka klämma in lite mer av den där utlovade bålstyrkan.

But first: coffeeee….

Oh Lord!
Vad har gått snett med mänskligheten när folk slår sig blodiga för att komma in i en elektronikbutik? (Seriöst, väktarna visade skrattande upp blodet på dörren från morgonens slagsmål.)

Fredagkväll jämn vecka betyder assistentjobb i Kista. Idag stod uppenbarligen el-prylar på brukarens shoppinglista. Tack och lov slapp jag den oändliga kön för att ens komma in i affären, assistentbytet kl 16 skedde nämligen i nästa kö: den till kassorna.

Här råder rena campingstämningen. Suck.

Ärligt talat: Har jag missat nåt? Är det värt att köa i timmar för att köpa prylar liiiite billigare? Konsumtionshysteri får mig att rysa.

Ah well. Jag får i alla fall betalt för att sitta här…

Nu jäklar! Jag ska bli så sjukt (höhö) frisk att ni aldrig sett på maken…

Igår var både ingefäran och vitlöken betydligt större…

I två dagar har jag öst på med huskurer och jag tror det har hjälpt: är typ helt frisk! Hehe, för att vara ärlig tror jag snarare på att det handlar om ett helt vanligt naturalförlopp för en förkylning. Frisk blir man ju alltid, men för fasen, lite placeboeffekt har ju aldrig skadat någon… Så lika bra att käka lite mer ingefära!

Och nej. Jag gnager inte på varken ingefäran eller vitlöken rå… Det blir Wok för hela slanten!

Ps: eftersom att jag snart är läkare deklarerar jag dock härmed att den bästa huskuren mot allt är glass. Dags således att traska iväg till Coop! Måste ju optimera tillfrisknandet eller hur?

Vad tror ni om mina chanser att få en AT-plats med den här ansökan?

Dear Lord. Det börjar dra ihop sig för deadline för ansökan till AT och än så länge har jag varken lyckats uppbringa energi eller inspiration för att ta tag i saker och ting.  Tror tyvärr inte att ovanstående personliga brev genererar så många GLADA besked inom KORT… Haha.

Dagen efter kvällen före ”mår man som man förtjänar”, som det så bekant heter. Det gjorde jag igår. Och idag. Att sova 2,5 timmar när man är lite förkyld är inte optimalt för tillfrisknandet. Att dessutom halvskrika en hel kväll för att göra sig hörd gör inte direkt saken bättre…

Sömn är extremt viktigt för det ”adaptiva immunförsvaret”, (som bla bekämpar specifika virus.) Så från att ha varit (typ) frisk i lördags är jag nu ett snörvelmonster igen. Jag lät viruset få överhanden. Damn. (Wetvest kanske inte var en bra idé heller?)

Men ärligt talat. Det var värt det.

Tjejgänget <3

I ett annat avseende fick jag dock inte alls vad jag ”förtjänade”. Ryggen har nämligen inte alls protesterat över mitt något icke-optimala leverne. Eller kanske är det så att jag faktiskt förtjänar att bli skadefri snart? Klarar man dans till inpå småtimmarna borde man väl klara lite jogg. Börjar så smått smida planer på come-back… Måste bara bli frisk först!